Karin Olsson

Kulturvärldens brutala
underhållningsvåld

Inte sällan möter jag vanföreställningen om kulturvärlden som en plats för särskilt belevade, förfinade människor. Då brukar jag brista ut i ett rått skratt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

För kulturdebatten kan snarare liknas vid offentlighetens MMA-matcher. Ingen annanstans läser man lusen av varandra så skamlöst och försöker försätta motståndaren i ett försvarslöst tillstånd, detta inför en blodtörstig, hetsande publik. Nästan allt är tillåtet. Hade det handlat om fysiska övningar vore sporten antagligen förbjuden för länge sedan.

De senaste veckornas kamp om kulturmannen och "litterär pedofili", som den tunga litteratur- och genusprofessorn Ebba Witt-Brattström initierade, är ett typiskt exempel (DN 11/5). I en av de svettiga ronderna gör hon med stilistiskt njutning ner den mer än hälften så gamle doktoranden Victor Malm. Hon tackar Helsingfors universitet för sin tjänst, då hon slipper verka i Lund där "Malm tycks ha släppts in på forskarutbildningen" (Expressen 15/5-15).

Han "tycks" ha släppts in, som om det rådde något frågetecken kring det. Det är djävulusiskt formulerat, en härskarteknik i den högre skolan. Malm skrev i sitt svar att han inte hade vågat gå till jobbet efter attacken (Expressen 19/5).

När Åsa Romson använde Auschwitz för att beskriva flyktinghelvetet i Medelhavet drog etablissemanget efter andan. I ett politiskt klimat där den värsta anklagelsen är att man, håll i er nu, bryter mot överskottsmålet eller "käbblar" fick vice statsministerns ord en betydande chockverkan. På kultursidorna skulle en sådan relativiserande, smaklös jämförelse också väcka ilska, men ingen förvåning. I den här miljön, och numera måste man nog också räkna in de alltmer vilt svingande ledarsidorna, får deltagarna vänja sig vid anklagelser om Breivik-stöd, fascism, och annat sattyg. Det är inget för sillmjölkar. "Att bli kallad pedofil i cyklopernas största morgontidning är ingen trevlig upplevelse", som Karl Ove Knausgård konstaterar lakoniskt (DN 19/5-15).

Detta är de intellektuellas underhållningsvåld. En ursinnig Mad Max-jakt för överlevnad, som lämnar ett förött ökenlandskap bakom sig. Även om priset ibland kan vara för högt – jag har träffat skribenter som i det närmaste lider av posttraumatiskt stressyndrom efter särskilt hänsynslösa bataljer – är alternativet ändå värre: den urvattnade retorik som utövas av majoriteten av våra politiker och intresseorganisationer. Vi hör eller läser dagligen deras kommunikatörers förlamande tråkiga prosa.

Brottningen på kultursidorna är inte alltid så vacker, men den åldras åtminstone med ett visst behag. Ta den klassiska Strindbergsfejden från 1910-talet. I Olof Lagercrantz biografi över denne vår store författare återges hur Heidenstam, i dag inte särskilt läst, kallar Strindberg för "fullblodsbarbar" och "förlupen träl", som "aldrig gjort min själ rikare, aldrig på allvar öppnat en ny utsikt". Det är brutala, förgörande ord, men med en bakomliggande laddning, som Lagercrantz menar handlar om vad en diktare, och därmed också vad en människa, är.

Stora ting döljer sig i bästa fall bakom kulturdebatternas lumpna angrepp.