Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Josefssons program från Fittja golvar mig

Janne Josefsson sökte upp killarna på detta fotografi.

Det var som en mental käftsmäll att se veckans "Uppdrag granskning" där Janne Josefsson återvänder till Fittja, med ett fotografi på ett gäng okända smågrabbar i centrum 1999.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Han letar upp de nu vuxna männen och pratar med dem om vad som hänt sedan de råkade hamna framför linsen då Josefsson gjorde den utskällda SVT-satsningen "Fittja paradiso". Bara en av dem har haft ett bra liv. De andra har blivit siffror i den nu så omtalade brottsstatistiken. Det som visas i programmet är egentligen inget märkvärdigt – och ändå så väldigt ovanligt.

Josefsson sitter ner i ett vardagsrum och ställer frågor till Musa. Han har biceps stora som honungsmeloner, enorma tatueringar och har suttit i fängelse för rån och våldsbrott.

Han ler blygt och berättar chosefritt om uppväxten med en våldsam pappa som, med Musas egna ord, slog sina barn "som om han inte kände dem". Samtalet ger en känsla av livet som hungrig pojke på drift i Fittja centrum. Efter pappans hastiga död väntade en rörig uppväxt i olika fosterhem. Musa vill i dag leva utanför kriminaliteten. Han bor i andrahandslägenheter och jobbar som dörrvakt och bartender.

Flickor med invandrarbakgrund har det historiskt sett gått bra för. Deras skolresultat har till och med varit bättre än de "helsvenska" killarnas. Oddsen för pojkarna med invandrarbakgrund är däremot, generellt sett, väldigt mycket sämre. Många har svårt att ta ens första steget i en klassresa, även om de inte kommer från en så svår situation som Musa.


Storheten i Josefssons dokumentär är att han lyckas väcka empati för dessa "hopplösa pojkar", utan att ta ifrån dem deras eget ansvar som vuxna. Med tanke på medelklassens (rättmätiga) fruktan för social alienation och machokultur är det ingen liten sak att lyckas ingjuta lite människa en av vår samtids starkaste klichéer, "invandrarkillen" på glid, förtryckaren och våldsverkaren som det verkar så farligt lätt att blint avsky.

När den danske poeten och smågangstern Yahya Hassan slog igenom häromåret med sin diktsamling om att växa upp i social misär och religöst hyckleri, var den danska kultureliten som besatt. Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen förklarade i en text i SvD den litterära sensationen med att Danmark saknat samtida migrantlitteratur, medan Sverige haft sina Leiva Wenger och Khemiri.

Han har säkert en poäng i att den svenska offentligheten har varit något bättre på att motarbeta stereotyperna. Ändå kan man bli helt golvad när Janne Josefsson tar en pratstund med en slumpmässigt utvald snubbe från Botkyrka kommun.

Fittja 1999 var inget paradis. Och sedan dess har det mesta blivit värre. Trångboddheten kommer att fortsätta öka och socialtjänsten är nere i skorna. "Uppdrag granskning" om Musa och hans vänner vittnar om det brutala, i stora delar etnifierade, klassamhälle som vuxit fram. Programmet visar också vilket mänskligt pris som betalas just där, inte minst av de pojkar som växer upp till att själva plåga den plats där de fostrats.