Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Jag är tacksam att hon orkade vara en kändis

Kristina Lugn blev 71 år.Foto: Roger Stenberg / Dramaten

Karin Olsson minns kulturpersonligheten Kristina Lugn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Kristina Lugn var sinnebilden av en kulturpersonlighet.

Jag växte upp på landet på 1980- och 90-talet. På tv förekom då och då en författare med långt rött hår, som talade långsamt och entonigt. Hon var udda, men rolig. Ett geni, uppenbarligen, tillika kvinna. Kristina Lugn var den enda poet som alla kände till, till och med i Hörby. Hon var så cool.

Jag lånade kassar med böcker från skolbiblioteket, kanske ännu inte Kristina Lugn. 

Men jag tänker nu att jag är tacksam över att hon orkade vara en offentlig person, en kändis, även bortom själva författarskapet.

Hon skulle ofta återkomma till hur arga tv-tittarna blev på henne under programserien ”Oförutsett” 1987, en talkshow som hon ledde med Jörn Donner och Bert Karlsson. Folk blev tokiga på att hon pratade så sävligt och förhöjt. Många har försökt göra parodier på Kristina Lugn, men ingen blev någonsin roligare än hon, helt utan att låtsas vara någon annan.

Jag ser ett klipp från ”Oförutsett” på Öppet arkiv.

”Skulle du vilja ha ett psykotiskt genombrott?” frågar hon Harry Schein, som är gäst. Han skrattar.

”Jag tror det kunde vara bra för dig att gå in i en psykos, men då måste du ha någon som ledsagar dig”, fortsätter Lugn och flinet på Schein, annars självsäkerheten själv, blir något spänt.

Hennes omisskännliga röst, den svarta humorn, de absurda sprången. I ett Sverige betydligt mer homogent och snävt än i dag fungerade Kristina Lugn som en ventil. Ja, många retade sig, men hon blev också folkkär, en status få poeter och dramatiker uppnår.

I präktighetens förlovade land förbehöll hon sig rätten att göra motstånd.

Lugns poesi tröstade och roade. Men platsen hon tog i det offentliga rummet ska inte underskattas. Lugn deltog i åtskilliga tv-program, på senare år den självbetitlade serien ”Kristina Lugns bokcirkel”. Och hennes programledarskap i P1:s ”Allvarligt talat” är ren radiomagi.

Integriteten kändes alltid hundraprocentig.

Under akademistriden var hon också lojal med den minst populära linjen. När Lugn skingrade flocken av journalister utanför Börshuset med en cigarett i handen, hojtande ”jag röker, ni kommer dö”, blev hon trots allt krisens comic relief. I präktighetens förlovade land förbehöll hon sig rätten att göra motstånd.

”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” från 1983 blev så småningom en av de första diktsamlingar jag kommer ihåg att jag läste. Särskilt dikten om den ledsna Liselott och hennes misslyckade mamma var begriplig, lekfull och fullständigt genomsorglig. 

”Ganska nära himlen

i ett hus som som är ganska grått

I ett rum med fina tapeter

bor lilla Liselott


Och hennes vidriga mamma

bor faktiskt också där

hon står vid spisen och röker

och undrar var Liselott är”

Kanske var det en skolbibliotekarie, precis som Kristina Lugn en gång var i Upplands Väsby, som försåg mig med boken. 

”Jag lät inte barnen bestämma. Jag tyckte det var jätteviktigt att barnen inte fick bestämma”, berättade Lugn i ett reportage på Expressens kultursida 2011 där hon återvände till sitt gamla bibliotek. Hon talar i intervjun om läsning och bildning som en allemansrätt. Samtidigt flyttar hon självsvåldigt 24 exemplar av Margit Sandemos romansvit ”Sagan om isfolket” som hon tyckte var usel. 

Poesin finns kvar, men jag kommer sakna Kristina Lugn bland de många svenska kulturpersonligheter som tycks alltmer välkammade för var dag som går.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.