Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Inte ens hårfärgen på Rudy Giuliani är äkta

Rudy Giuliani på den famösa presskonferensen.Foto: JIM LO SCALZO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Rudy Giuliani försöker återfå värdigheten.Foto: LAMKEY ROD/CNP/ABACA / STELLA PICTURES/LAMKEY ROD/CNP/ABACA

Karin Olsson om ideal som vittrar i de amerikanska eliterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. När två rännilar av mörkbrun svett började rinna på Trump-advokaten Rudy Giulianis kinder på veckans bisarra pressträff var det som att högre makter hade gripit in. En charlatan pratar om att skipa rättvisa. Men inte ens hårfärgen på honom är äkta.

Efterspelet till presidentvalet blir bara värre. När Trumps juridiska team ägnade över en och en halv timme åt att förmedla rena dårskaper, som att Clinton Foundation, George Soros och utländska kommunistpengar stulit valet, var det som slutscenen i en fars om demokratins undergång i ett postmodernt samhälle.

Visst markerade några kända republikaner och självaste Fox News mot påståendena om en internationell komplott, men lögnerna efter valet har spridit sig som ett gift i allmänheten. Enligt en opinionsundersökning som Politico låtit göra anser 70 procent av republikanernas anhängare att valet inte gick rätt till. Och uppskattar de inte tolkningarna i mainstream media, kan de bara vända sig till alt-right-kanalerna. Dessa ser i dag nästan lika proffsiga ut och massprider sitt innehåll med de demokratiserade informationsteknologierna.

Det är något som är i upplösning och det är inte bara svärtan i Giulianis grå tinningar.

De illiberala tendenserna i USA växer, även från den andra sidan. En möjligen skräckslagen vänster vill också isolera sig i sin egen verklighet. I det uppskruvade tonläget under Trump-åren har intoleransen brett ut sig, som om anständighet vore att aldrig släppa fram någon annan åsikt än sin egen förträffliga.

Då ligger det nära till hands att vilja barrikadera sig mot 'det onda'.

En av världens främsta intellektuella, författaren Ian Buruma, tvingades 2019 bort som chefredaktör för The New York Review of Books. Han hade publicerat en essä av en mediepersonlighet som varit föremål för allvarliga anklagelser om sextrakasserier och berättade om upplevelsen att hamna mitt i stormen. Men de yngre redaktörerna på den prestigefulla tidskriften hade övergivit den prövande intellektualismen, liksom så många andra i sin generation. Ägarna orkade till slut inte stå emot protesterna.

Exemplen på cancel culture har på universiteten och i offentligheten varit många. Chefen för New York Times ledarsida, James Bennet, fick sluta i somras. Den utlösande faktorn var en debattartikel av en republikansk senator, som tyckte militären skulle kallas in för att bekämpa våldet i kölvattnet av Black lives matter. Anställda på det liberala flaggskeppet kampanjade öppet i sociala medier.

Den trångsynta cancelkulturen, som sätter en ära i att bekämpa röster och perspektiv som borde kunna rymmas på den vida offentlighetens torg, är resultatet av ett slags krigsmentalitet. Varför bemöta sina motståndare med generositet och argument, när så många av dem tycks ha övergivit alla skamgränser? Då ligger det nära till hands att vilja barrikadera sig mot ”det onda”, även i breda forum som stora dagstidningar, förlag och på lärosäten.

Men när ideal som måste vårdas i en demokrati: sanningssträvan, åsiktspluralism och intellektualism, vittrar så betänkligt som i de amerikanska eliterna är det onekligen lätt att känna sig svettig.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare. Hon medverkar denna vecka i Svenska PEN:s Yttrandefrihetspodden om cancel culture.