Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Hur länge orkar hon curla en kulturman?

Glenn Close i "The wifte". Foto: Pressbild.
Katarina Frostenson anländer till Svea hovrätt. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson ser filmen "The wife" och drar paralleller till skandalerna i Svenska Akademien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | NOBELPRISET. Bioaktuella "The wife" är ännu ett tecken på att fiktionen i dag för en tuff kamp mot verkligheten. Det är egentligen för bra för att vara sant att Björn Runges påkostade filmatisering av Meg Wolitzers satiriska roman – med Nobelpriset i litteratur som fond – släpps just den bistra vinter då priset lagts på is.

Glenn Close gör i "The wife" sitt livs skådespelarinsats som den stoiska frun. Hon har i alla år spökskrivit sin mans hyllade romaner, men tigit om sanningen. När maken så föräras Nobelpriset, i ett murrigt Stockholm i början på 1990-talet, sätts hennes lojalitet på hårda prov. 

För det måste väl finnas en gräns för hur länge hon vill curla en kulturman, tillika en notoriskt otrogen?

Många tålmodiga hustrur kan nog känna igen sig i filmens livslögn, även om den är dragen till sin spets. Historien är full av kvinnor som förnekat sin egen talang då de inte sett någon framtid för den och i stället ägnat sig åt att skapa trevnad i det lilla livet.

14 kvinnor har fått Nobelpriset

Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström skrev i veckan en skarp kulturartikel i Expressen om den aktuella satsningen att ge ut alla kvinnliga Nobelpristagare i ett samlat grepp. Det var inget oöverstigligt projekt. Bara 14 kvinnor har fått det, att jämföra med 100 män. 

Witt-Brattström påminner om hur svårt det har varit att tränga igenom Svenska Akademiens mansnorm och finner att "påfallande många [kvinnliga] pristagare undviker att öppet utmana Kulturmännens självförståelse: att mannen är skapelsens krona". Hon ställer också den provokativa frågan om ”hur många är alibikvinnor utvalda med arslet för att bekräfta att det inte finns riktigt bra författare av kvinnokön?"

Spökskrivaren i ”The wife” gjorde alltså säkert ett för sin tid helt rationellt val. Vem orkar bli osynliggjord i en värld av manliga förläggare, redaktörer och akademier? Bättre då att håva in stålarna och statusen via sin medelmåttige, men karismatiske karl, perfekt i rollen som den stora författaren.

Arnaults livslögn

Filmen är fängslande också för skildringen av huvudpersonernas äktenskap, alls inte kärlekslöst trots de ojämlika villkoren. Jag kan i biomörkret inte låta bli att tänka på vissa likheter med det par som de högst verkliga skandalerna kring Svenska Akademien har kretsat kring: Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault. Han har också åkt snålskjuts på hennes stora begåvning. Själv kunde han bara bli en kulturprofil av den kalibern genom att gifta sig till det.

Att han var den "nittonde ledamoten" i Svenska Akademien var en livslögn som gick i kras lika våldsamt som den gör på vita duken.
Ändå slöt Katarina Frostenson upp i hovrätten för att vittna till sin våldtäktsdömda makes fördel. Jag misstänker att den, utifrån sett, orimliga ilskan mot henne i Nobelstiftelsen och bland de "avhoppade" akademiledamöterna beror på frustration: För det måste väl finnas en gräns för hur länge hon vill curla en kulturman, tillika en notoriskt otrogen?

Men precis som i "The wife" är kärlek och litteratur komplexa ting. Ibland svåra att begripa sig på med förnuft eller feministiska manualer.


Karin Olsson är kulturchef på Expressen

 

LÄS MER - KARIN OLSSON: Partiledare är inga outtröttliga robotar 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!