Karin Olsson
Har Sverige rasistiska strukturer? Självklart. Är Sverige ett rasistiskt land? Nej. Det sättet att uttrycka sig leder tankarna till ett statsskick och en lagstiftning med medvetet inbyggd diskriminering.
Apartheid ligger knappast runt hörnet.
Har man väl tagit sig förbi detta kan man komma till kärnan. Människor far illa i Sverige av rasism i olika former: islamofobi, antisemitism, antiziganism och en uppsjö av andra etniskt och kulturellt betingade fördomar. Vi har efter Jonas Hassen Khemiris berättelse i DN hört många historier om hur den yttrar sig i praktiken. Vi behöver höra fler.
Tiden är förbi när vi måste upprätthålla bilden av Sverige som världens godaste land. Den förljugna självuppfattningen har efter några decenniers rannsakan hamnat närmare verkligheten. Men tillnyktringen verkar fortfarande pågå. Varför skulle annars reaktionerna i rasismdebatten vara så affekterade, som om Sveriges heder stod på spel?
Man ska jämföra statistik, och se hur mycket tolerantare svenskar är jämfört med många andra länders medborgare. Man ska påtala att vi är ett av västvärldens mest öppna länder vad gäller invandring.
Detta är sant och bra. Det ska sägas, med stolthet.
Men det finns ingen anledning att lägga krutet på att kritisera antirasisterna som berättar historierna om det där andra, som också finns här. Nedplöjt i den svenska åkern. Man behöver inte ens som liberal frukta kollektivisering så fort någon påtalar att vissa egenskaper som man inte kan påverka, som kön och etnicitet, generellt - men inte alltid - ger vissa fördelar eller nackdelar i det här samhället.
Jag växte upp i en vanlig liten sydsvensk ort där människor utan att skämmas kunde tala om att jaga bort negrer eller lufta sina tankar om de smyg-rika invandrarna som lurat oss alla. Där min vän med latinamerikanskt ursprung fick springa för livet en hel natt för att undkomma de unga nazisterna.
De rasistiska tankemönstren finns också i mitt eget huvud i en banalare form när jag kommer på mig själv att försöka bete mig extra "normalt" och obekymrat när två svarta män från transportfirman bär in min soffa. Annars kanske de tror att jag som vit kvinna är rädd för att vara ensam hemma med dem. Man kan känna sig som en idiot för mindre.
Men många verkar fortfarande ha svårt att känna igen rasismen när den inte uppträder i sin mest uppenbara form, som vid rasprofilering i tunnelbanan eller järnrör på Kungsgatan.
Blockeringen finns hos välformulerade högermänniskor fixerade vid sin oro för den muslimska invandringen till Europa. Blockeringen finns bland välformulerade vänstermänniskor, vilket den här veckan har visat prov på.
Ta Socialdemokraternas partisekretare Carin Jämtins uttalande om den nya partistyrelseledamoten Omar Mustafa: "Han ska ge uttryck för våra värderingar och jag antar att han gör det, eftersom han sedan tidigare är aktiv i partiet". Att vara socialdemokrat skulle alltså innebära en vaccinering mot rasism. Så praktiskt.
Omar har uttalat sitt varma stöd för personer kända för ohöljd antisemitism (för att inte tala om homofobi och misogyni) och bjudit in dem till samtal. Inte för att debattera deras judehat, utan för att höra deras kloka tänkande i andra frågor. Hans avståndstagande från sina egna grumliga resonemang kom sent och tillrättalagt. Socialdemokraternas mjäkiga hantering är smått chockerande.
Ingen av betydelse försvarade migrationsminister Tobias Billströms uttalande om de blåögda goda i kontrast till de svartmuskiga kriminella. Men Omar Mustafas handlande fick uppbackning av både hans parti och namnkunniga debattörer. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som häromdagen skrev en lång tirad om liberalernas påstådda svek vad gäller rasismen, nämnde inte ett ord om när vänstern fallerar, trots exemplet som låg rakt framför näsan på henne.
En slutsats från de senaste veckornas debatt är att den konsekventa antirasismen verkar märkligt svår att behärska. Att försvara sin egen förträfflighet, och blunda för bristerna i de egna leden, verkar ofta viktigare än att stå upp för den grundläggande principen.