Karin Olsson
KRÖNIKA. Sällan har skattepengarna känts så välinvesterade som i SVT:s lucköppning. Efteråt kommer nämligen ”Julköket”, tre minuter av pur glädje.
Barnens julvärdar Markus Granseth och Erik Ekstrand gör där en roligare variant av ”Humle och Dumle”, ett av SVT:s allra första stora barnprogram på 50-talet. De båda hungriga figurerna i skafferiet bestod av två upp-och-ner-vända ansikten, där hakorna målats med ögon, näsa och öron.
Lika larviga var kockarna ”Werner och Werner” när de gjorde debut 1981, som tyckte man kunde byta ut vilken ingrediens som helst mot selleri. Otroligt fånigt, men vem kunde hålla sig?
Och mer avancerad humor än så behövs tydligen inte för att folk ska dra på mun i de sista skälvande veckorna av 10-talet, ett decennium som började i finanskris och fortsatte i trumpism, brexit och klimathot. ”Den som ler kan inte ha hört de senaste nyheterna”, som Bertolt Brecht sa. Men tramset i ”Julköket” har, på fullt allvar, fått mig att överleva denna mörka decembermånad.
När Markus och Erik lagar julmat serveras det bara glada miner. Programledarna är, gissar jag, osynligt fastspända på snedden. När en av dem lägger i ingredienserna i karotten faller maten därför i ansiktet på den andre. Samtidigt pratar de som två speedade proffskockar om ”sälta och syra”, alltmedan sirapen rinner in i örat. Så gör de om det varje morgon, 24 gånger.
Det är helt meningslöst. Och hysteriskt roligt.
Tramsets livsnödvändighet är också något av den röda tråden i Kalle Linds magnifika biografi om Hasse Alfredson. Alfredson växte upp i ett småborgerligt Helsingborg med den nazistiska ockupationen på andra sidan Öresund. Det framstår i biografin som dåtidens strikt klassuppdelade och trångsynta Sverige lockade Alfredson att gå i rakt motsatt riktning.
Han lekte, spexade och nojsade som ett slags livsideal: ”Guben i låddan”, Lindeman och ”Blommig falukorv”. Det fick aldrig vara pretentiöst. Och i botten låg en värmande humanism. Men åren blev det mer djup och svärta i det han gjorde, men kvickheten saknades aldrig.
Humor, om den bara rör sig det minsta från det absurdas och slapstickens eviga komik, åldras fort.
Kalle Linds – oavbrutet underhållande – biografi om Hasse Alfredson borde ha nominerats till årets Augustpris. Men varje tid kräver sina skämtare. Humor, om den bara rör sig det minsta från det absurdas och slapstickens eviga komik, åldras fort.
Så förutom ”Julköket” och Kalle Lind vill jag tacka följande för att ha hjälpt mig genom ett år av mestadels dåliga nyheter: Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson för ”Utkantssverige”, Jesper Rönndahl och Kristoffer Appelquist för ”Svenska nyheter”, Mia Skäringer för ”No more fucks to give”, John Ajvide Lindqvist för ”De obehöriga”, Jonas Gardell för ”Queen of fucking everything” och Alex Schulman för hans krönikor, kanske allra mest den om politikernas nära vänskap med Micael Bindefeld, 60 år. Jag fnissar fortfarande när jag tänker på den.
Att vara rolig är svårt. Svårare än att skriva olycksbådade krönikor om mörkret. Min beundran för dem som har gåvan är gränslös.
Karin Olsson är kulturchef på Expressen.
Var är männen nuförtiden?
Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen håller på att försvinna från författaryrket.