Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Fräckheten på SR och SVT får konsekvenser

Förstår SR och SVT vidden av sin fräckhet, skriver Karin Olsson.

Låt mig säga det direkt: jag älskar public service.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Älskar att Sveriges Radio beställer ny konstmusik till P2. Att P1 är ett ständigt pågående bildningsprojekt och att P3 ger nya inhemska popartister en plattform. Jag älskar att Sveriges Television på senaste tiden har startat flera nya kulturprogram, som "Konsthistorier" och "Idévärlden", och att det alltid finns bra dokumentärer att streama. Nog får man mycket för sina licenspengar. Ibland lite väl mycket.

Public service-bolagen nöjer sig nämligen inte med att fullfölja sina kärnuppdrag, som jag exemplifierade ur ovan.

Man konkurrerar dessutom hämningslöst med de privata medieföretagen på nätet.

SR, UR och SVT delgav häromdagen kulturdepartementet sina synpunkter på vad public service-kommittén ska utreda inför nästa tillståndsperiod. SVT ber bland annat om att politikerna ska ändra grundlagen och ge dem ett "online-uppdrag". Varför vara ett simpelt tv-bolag, när man kan bli ett digitalt mediehus?

 

Visserligen är det rart av SVT att fråga om lov. För det var i praktiken länge sedan som de började agera just likt en Expressen eller Svenska Dagbladet. Till exempel har debattsajten SVT Opinion många år på nacken, och är nödtorftigt länkat till programmet "Opinion live". Till största del består den av föga originella debattartiklar. "Kulturnyheterna" gör i sin tur ett dagligt program, men pumpar ut nyhetstexter och skriver recensioner. Deras fasta nöjes-och kulturredaktion är med public services miljardbudget större än vad de privata medierna skulle kunna drömma om.

Även när man går in på SR på nätet känns det som att man befinner sig på en tidning, snarare än sajten för ett ljudbaserat medium.

Och bli inte överraskad om du på Facebook får syn på en radioräv som tidigare lufsat runt i radiohuset med inget annat än sin röst som offentligt ansikte, men nu har axlat rollen som videostjärna.

 

Föga förvånande ber också SR och SVT kulturdepartementet om att slopa den så kallade förhandsprövningen, en kontrollfunktion för att se till att public service inte skadar privata mediers verksamhet. Inte för att de någonsin har lagt fram något till prövning, men ändå.

Nyligen har svenska tidningar redovisat vinsterna för 2016. Det existentiella hotet är däremot långt ifrån över. Ingen kan bli förvånad om en lång rad tidningar stupar i den digitala omställningen eller bara har kvar skuggan av sina gamla redaktioner. Samtidigt pågår det högerpopulistiska hatet mot det som fortfarande kallas för "pressen". Donalds Trumps utfall mot The New York Times och "de oärliga medierna", ligger inte långt ifrån retoriken i trollorgan som Granskning Sverige och dess "intervjuer" med journalister, i veckan föredömligt granskat av Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning.

Det har nog aldrig varit mer utmanande att verka som privat medieaktör än i dag. Ibland undrar jag om public service förstår vidden av sin fräckhet – och vilka konsekvenser deras gränslöshet kan få.