Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Finns det kvar någon i M som kan ta begrepp som bildning i sin mun utan att kräkas lite?

Daniel Sjölin checkade ut från det vanliga kulturlivet häromdagen. "Kommer inte att hinna gnälla på ett tag", twittrade han. Författaren och kulturjournalisten ska in i gruvan på utbildningsdepartementet som sakkunnig i frågor om ungas läsning. Visst glunkades det om den korta tjänstgöringstiden och Miljöpartiets faiblesse för mediekändisar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Själv kände jag för att kasta mig om hans hals. Tack för att du gör något. Tack för att du som har ministerns öra orkar berätta för honom om världen där ute.

Nog ger det rådande politiska undantagstillståndet en känsla av att den svenska parlamentarismen som vi känner den är på väg att rämna. Men inom kultur- och utbildningspolitiken råder en direkt akut brist på människor med rätt handlag.

Den socialdemokratiska forskningsministern fick, lätt generad, dra tillbaka sitt beslut om att strypa resurserna till Medelhavsinstituten och svenskundervisningen i utlandet. Nu kommer nästa dråpslag, denna gång från alliansen som i en budget-revidering bestämt sig för att dra in 15 miljoner av stödet till kulturtidskrifterna, av totalt 19 miljoner. "Vår prioritering ligger inte på intellektuella vuxnas läsande", sa moderaten Per Bill (SR:s "Kulturnytt" 11/12). Däremot prioriterade man litteraturstödet till förlagen. Bills uttalande blir därmed inte bara motsägelsefullt och än mer komiskt, utan också ett slutgiltigt bevis för partiets tjockskalliga ignorans.

I ett slag raserar man förutsättningarna för kulturtidskrifterna. Hur många klarar ens utgivningen utan stödet? Tidskrifterna är en nerv som man bara kan kapa om man tycker att Sveriges intellektuella liv har råd att dräneras på innehåll och intelligens.

De 15 miljonerna till ett hundratal kulturtidskrifter av vitt skilda slag är en futtig summa, som får stora konsekvenser när den försvinner. Jämför med det ineffektiva presstödet som år efter år kostar runt en halv miljard, och främst fördelas mellan några få stora tidningskoncerner, som börsnoterade Schibsted.

Dessvärre är det inte svårt att förstå varför sådant här kan hända. Varken i alliansen eller i det rödgröna blocket finns någon betryggande återväxt av politiker med kultur- och utbildningsfrågorna som största intresse. Efter att riksdagsledamoten Mats Johansson slutade i höstas, finns det överhuvudtaget kvar någon i Moderaterna som kan ta begrepp som bildning i sin mun utan att kräkas lite?

Politikerkrisen gör att amatörer hejsan hoppsan kan skippa tidskriftsstödet, undermindera viktiga forskningsinstitut och slopa svenskundervisning i utlandet.

Det är därför jag blir glad när sådana som Daniel Sjölin vågar glänta på dörren till den där världen. Han lämnar, om än för en begränsad tid, den trygga läktare där sådana som han och jag normalt befinner oss, för att försöka göra en liten insats.

Snart är det dags att återigen börja spekulera vem som ska ansvara för kultur- och utbildningspolitiken i nästa regering. Bristen på självklara namn inom partierna är lika skriande som vid valet i höstas. Jag tror faktiskt inte ens jag kommer att orka gissa den här gången.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!