Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Fällda essän om Gellert Tamas var ett viktigt inlägg

ANMÄLDE EXPRESSEN. Författaren, journalisten och filmaren Gellert Tamas.Foto: Fredrik Sandberg/TT
Förläggaren och författaren Lawen Mohtadi.Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / NATUR&KULTUR


Karin Olsson, stf ansvarig utgivare och kulturchef på Expressen, kommenterar Mediernas etiknämnds fällning av artikeln ”Det värsta var att jag skulle vara tacksam” (2/4-2019). 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIEKRÖNIKA. Hur helig får en konstnär vara? Inte fullt lika mycket som förut i alla fall. De senaste årens debatt om arbetsvillkoren i kulturvärlden, makthierarkier i konstnärliga processer och geniets status har varit ytterst välgörande. 

En milstolpe var Jane Magnussons internationellt prisbelönade och unisont kritikerhyllade Ingmar Bergman-dokumentär från 2018, ”Bergman – ett år, ett liv”, som i förlängt format också visades i SVT som ”Bergman – ett liv i fyra akter”

Det var ett porträtt långt ifrån den vanliga hövligheten. Mästerregissören visades i all sin komplexitet. Sättet att sluka kvinna efter kvinna och lynnigheten vid inspelningar, ibland rena pennalismen. Allt fick komma med, utan att hans geni förminskades. 

För det vill jag tacka Jane Magnusson. Hon visade att man inte behöver sopa under mattan och att fler röster kan få höras när nationalikoner ska firas.

Regissören och författaren Ingmar Bergman.Foto: GUNNAR SEIJBOLD

Jag vill inte jämställa Ingmar Bergman med Gellert Tamas, det vore orättvist mot dem bägge. Men Tamas tillhör tveklöst en av de kulturskapare, författare och journalister i Sverige som de senaste decennierna satts på piedestal. Han fångade 1990-talsrasismen och Ny demokrati-eran i den i dag klassikerförklarade ”Lasermannen”. Han blev tongivande i debatten om de apatiska barnen med både bok och ”Uppdrag granskning”-program. Han har tagit emot en lång rad priser, som Guldspaden och Kristallen. Att han är en stridbar debattör är en underdrift.

Det var också tydligt att det var hennes bild och upplevelse.

Dörren står öppen för honom att delta i offentligheten på nära nog vilken arena som helst. Först på senare år har kritik mot Gellert Tamas på allvar kommit upp till ytan, nu senast med SVT:s externa utredning av ”Uppdrag gransknings” avsnitt ”Spelet om de apatiska barnen” från 2006. Tamas beskrivs ha gjort journalistik som varit ”illa underbyggd” och gett ett ”förledande intryck”, vilket han bestämt invänt mot. Detta är resultatet av en sund öppenhet och fri debatt, som gagnar oss alla. 

För ett år sedan läste jag med stort intresse en text av den högt respekterade författaren och förläggaren Lawen Mohtadi. Det var en personlig essä om upplevelsen av att samarbeta med Gellert Tamas till filmen ”Taikon”, som byggde på hennes rosade bok om människorättskämpen Katarina Taikon

Mohtadi beskriver hur hon kände sig nedbruten och osynliggjord, hur självförtroendet försvann lite dag för dag. Hon tyckte också att hon fick kämpa för att få kredden för det arbete hon hade gjort med boken. 

Det var känsligt gestaltat, närmast litterärt. Men så är Lawen Mohtadi också en skicklig kulturskribent, som verkat på flera ledande kultursidor. Hennes trovärdighet är stor.

Hon anklagade egentligen inte Gellert Tamas för något, i strikt formell mening, allvarligt eller ens i närheten av brottsligt. Det var också tydligt att det var hennes bild och upplevelse.

Katarina Taikon, aktivist för romers rättigheter i Sverige och barnboksförfattare.Foto: FOLKE HELLBERG / DN

Jag ansåg att det var en viktig skildring av hur svår en konstnärlig process kan vara, och hur subtila maktstrukturer kan verka frätande på ena parten i ett samarbete, inte sällan för just kvinnor. ”Taikon” var därtill en uppmärksammad film och Gellert Tamas en offentlig person. Detta var ingen privatsak, utan ägde ett allmänintresse.
Expressen publicerade, då med Thomas Mattsson som ansvarig utgivare. Gellert Tamas anmälde artikeln till dåvarande Pressombudsmannen (i dag Medieombudsmannen).

Nu har Mediernas etiknämnd kommit till slutsatsen att Tamas utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada, trots att han samma dag erbjöds möjlighet att skriva ett genmäle. Och trots att han kort därefter i stället angrep Lawen Mohtadi på ett grovt sätt i Medievärlden och därmed underkände sin egen tes, att dylika anklagelser inte borde publiceras offentligt.

Gellert Tamas har fått sin upprättelse.

Jag tror att vi ska måna om den nya öppenhet som de senaste åren har medfört, i fråga om konsten, makten och kulturskaparna. Vi ska inte behöva vänta tills konstnären dör innan det sker, som i fallet Ingmar Bergman. 

Hade jag velat publicera Lawen Mohtadis essä, även om jag visste att den skulle bli fälld av Mediernas etiknämnd? Svaret är ja. Innebär detta att det medieetiska systemet inte fungerar eller är verkningslöst? Nej, verkligen inte. Mohtadis text kommer att tydligt märkas med fällningen, som i god ordning också publiceras i tidningen.

Gellert Tamas har fått sin upprättelse.

I Expressens framtida bedömningar kommer klandret att finnas med som en viktig pusselbit i de komplexa beslut som vissa artiklar kräver. Men ibland går åsikterna isär om vad som är rätt och fel. Medieetik är ingen exakt vetenskap. I det här fallet tyckte Expressen att Lawen Mohtadis röst och upplevelse måste få höras, just precis på detta personliga, litterära sätt. Det tyckte nu inte Mediernas etiknämnd, vilket Expressen respekterar, men också beklagar.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.