Karin Olsson
När jag senast stod här på Sergels torg talade jag om belarusiernas frihet. Det känns faktiskt som alldeles nyss. Folkets revolt skakade då president Lukasjenko, som kväste sina egna medborgare med våld och repression.
I dag gäller det Ukrainas frihet. Ukraina som nu attackeras av Ryssland med just Belarus i släptåg. Diktaturernas skräcködlor i allians mot en fredlig demokrati.
I denna isande stund i europeisk historia vilar ett tungt ansvar på de goda krafterna, att göra åtminstone något. Även om insatsen alltid kommer kännas futtig i jämförelse med uppgiften som ukrainarna lämnats att lösa i infernot på marken.
Men publicisternas bidrag är uppenbart – vi måste göra vårt yttersta för att upplysa om det som händer. Rapportera fakta och sticka hål på propagandan. När tv-torn bombas i Kiev, journalister stämplas som spioner eller till och med mördas i Ryssland, är journalistiken vår viktigaste uppgift.
Expressen har fyra journalister på plats i Ukraina.
I dag berättar reporter Nina Svanberg och fotograf Lisa Mattisson om ett barnhem utanför Lviv. 23 spjälsängar med de minsta barnen. För några dagar sedan evakuerades 40 barn mellan noll och sex år dit från barnhemmet i Luhansk. När bomblarmet går tar personalen de små med sig ner i de underjordiska korridorerna. De som inte gråter och är rädda, försöker man trösta med visor och till och med ett enkelt, improviserat disko i källaren.
Om de – krigets offer – måste vi berätta.
Koncernen bakom Expressen och många andra svenska tidningar, Bonnier News, har skänkt en miljon till stöd för fri journalistik i Ukraina. I morgon publicerar en rad chefredaktörer, däribland Expressens, ett gemensamt upprop, också i rysk och ukrainsk översättning.
I helgen lyste tidningsskrapan i Marieberg i Stockholm i blått och gult. Och Ukrainas flagga är hissad utanför entrén. Vi samlar varje dag ihop pengar tillsammans med Röda korset. Allt det där är det allra minsta man kan förvänta sig.
Rakt över gatan från redaktionen ligger den ryska ambassaden. Från mitt skrivbord ser och hör jag nästan varje dag demonstrationerna och de ukrainska sångerna som sjungs i timmar. Rödfärgen som målas i protest på ambassaden saneras och rinner ut i röda rännilar ut på vägen.
Under Euromajdan 2014 i Ukraina var jag i Kiev. Då var det sant att tala om de intellektuellas svek, om de europeiska eliternas svek och omvärldens ointresse. Ukrainarnas kamp för rättvisa val, demokrati och längtan att tillhöra vårt Europa, rönte helt enkelt inte så stor uppmärksamhet. Det tog många år och en fullskalig rysk invasion för att få västvärlden att inse vad som står på spel. Men nu är vi där. Slava Ukraini!
Karin Olsson är kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen.