Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

En galen vecka i feminismens Sverige

Ebba Busch Thor. Foto: Olle Sporrong

Feministerna måste ha blivit tokiga och herregud så skönt det är. Det är nu en vecka sedan den internationella kvinnodagen, men sedan dess är det som att den aldrig vill ta slut. De goda nyheterna har kommit slag i slag den senaste tiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Med bara ett halvår kvar till att preskriptionstiden löper ut för misstankarna mot Julian Assange om våldtäkt och sexuellt ofredande, gav överåklagare Marianne Ny det pragmatiska beskedet att de vill förhöra honom på plats i London där han gömmer sig på Ecuadors ambassad.

Jag kom att tänka på hans öknamn på Sverige som "feminismens Saudiarabien". För fem år sedan var det hans desperata sätt att förklara varför han polisanmälts av två kvinnor under ett besök i Stockholm. Wikileaks fans världen över instämde lojalt och hetsade mot de sexualfientliga jämställdhetstalibanerna som försökte sätta käppar i hjulet för Assange.

Detta var på den tiden som visselblåsarsajten fortfarande ansågs vara journalistikens räddning och coolast på internet. Innan den gick bort sig i konspirationsteorier, rättshaverism och kontroversiella samarbeten.

Sällan har Sverige varit så i blickfånget som då. När världsmedierna ringde fick man förklara att vår rättsäkerhet enligt internationella rankingar var hög och inte anfrätt av "revolutionär feminism", ett annat av Assanges uttryck. Självklarheter fick upprepas som att kvinnornas anklagelser måste prövas enligt gängse juridiska rutiner, även när den misstänkte är en av världens mest kända män. Som tack blev jag anklagad av Wikileaks för att vara en USA-allierad Bonnierlakej.

Det verkliga Saudiarabien, som helst skulle vilja döma alla som försöker pracka på dem ett feministiskt prefix till tusen piskrapp, är sedan några dagar inte längre någon vän till Sverige. Vår utrikesminister Margot Wallström lyckades i veckan göra sig ovän med hela Arabförbundet, med många av världens värsta kvinnohatarstater. Det skamliga avtalet med Saudiarabien avslutades dessutom. Oavsett hur mycket av detta som var meningen eller berodde på diplomatisk oskicklighet, behöver vi knappast skämmas för att vi dragit tillbaka den utsträckta handen till en shariaregim med könsapartheid.

Sist men inte minst har vi också fått en blivande partiledare i 28-åriga, höggravida Ebba Busch Thor. Till och med en feminist som jag känner respekt inför utmaningen att få sitt första barn och samtidigt kicka i gång opinionssiffrorna för ett parti på dekis. Men som symbol för kvinnors och mäns rätt till lika deltagande i arbetslivet är det svårslaget. I Sverige vill till och med en av de mest konservativa och familjevurmande politikerna leva radikalfeminismen. Ironiskt nog säger det tack och lov allt om att Kristdemokraterna aldrig kommer att kunna bli ett stort parti i det här landet.

Det har varit en galen vecka. Måtte den aldrig ta slut.