Det finns en farligare fascism än vaccinpass

KULTURKRÖNIKA. Covid-19 betraktas inte längre som en samhällskritisk sjukdom.

Danskarna har vaccinerat sig för glatta livet och deras testkapacitet är stor, vilket tros vara förklaringen till att de har högre officiella smittspridningssiffror än vi. Även i Sverige är utvecklingen stabil, med ytterst låga dödstal. Men här fortsätter regeringen att hålla oss på demokratisk och social svältkost. Det är nästan så att man börjar undra – tycker de om det?

Socialdemokraterna, det gamla folkrörelsepartiet, klamrar sig fast vid sina stränga regler för hur många som får mötas och hur. Frågan om nationella vaccinpass har heller inte fått något genomslag, trots att de i andra länder framgångsrikt använts för att öppna upp. Det är en dyster ironi att den politiska kraften som byggde på att arbetare organiserade sig och bildade sig tillsammans, har valt den linjen.

Passen avfärdas med att de riskerar att skapa ett slags hälsofascism, där vaccinationen till slut blir frivillig bara på papperet. Man ska inte ta lättvindigt på denna typ av tillfälliga lösningar som kan riskera människors integritet.

Som ett tecken i tiden dog i somras socialdemokraten Bengt Göransson.

Men låt oss också tala om det demokratiska priset för att inte införa det – eller snabbt lätta ytterligare på restriktionerna. Vi har ett sargat kulturliv som under pandemin dränerats på talang, kunskap och massor av pengar. Som restriktionerna ser ut i dag, med 300 sittande besökare med stort avstånd, är det närapå omöjligt för kulturverksamheter som inte lever på offentliga medel att öppna salongerna.

Oscarsteatern i Stockholm som har platser för 947 personer kan få in max runt 250 betalande besökare med nuvarande regler, enligt en uppskattning av DN:s Johan Hilton. Även de skattefinansierade scenerna har svårt att nå ut. Bara en ihärdig elit lyckas få tag på de få biljetterna.

Som Jonas Gardell nyligen skrev på Expressens kultursida har regeringen gett vaga löften om att branschen ska kunna slå upp portarna i höst. Men beskedet har redan dröjt för länge.

Som ett tecken i tiden dog i somras socialdemokraten Bengt Göransson, kulturminister i Olof Palmes regering under 1980-talet och utbildningsminister 1989-1991. Likt få andra politiker var han en intellektuell som alltid försvarade kulturens egenvärde. Den skulle inte finnas för att vara nyttig eller lönsam, utan för att den hade ett värde i sig. Men Göransson återkom också till vad som gör en medborgare. Det är en människa som känner sig delaktig i sitt samhälle, som lever med det, och inte bara i det, isolerad i sitt egenintresse. Att möta sin samtids frågor, glädje och sorg, på scen är för många en oundgänglig del av den processen.

Det värdet måste ställas i relation till de negativa aspekterna av vaccinpass. Vi kan inte beröva alla att ta del av kulturlivet för att några få inte vill vaccinera sig. Och ett land som tror att man kan skydda sig från varje möjlig smittrisk genom att avskärma människorna från varandra blir en outhärdlig plats att leva på. Ja, jag skulle faktiskt tro att det är en större fascistisk fara än tillfälliga coronapass.

Karin Olsson är kulturchef på Expressen. Hennes senaste artiklar är bland annat ”Wingårdhs betonghus är inte bara en estetisk fråga” ,  ”Om Belinda Olssons nya serie ändå var provocerande” och ”Så pressar talibanerna journalisterna till max”.

Vill DN bli FN?

Karin Olsson och Magnus Alselind om veckans mediesnackisar: DN:s hybris, Carina Bergfeldts blåsväder och Alex Schulmans hunkiga stand-in. Helena Gissén gästar podden och berättar om hur Löfven snuvades på sin plan.