Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Det börjar bli bråttom att få Gui Minhai fri

Nina Hemmingssons porträtt av Gui Minhai, som nyligen såldes till förmån för kampen att få honom fri.Foto: KAUNITZ-OLSSON FÖRLAG
Gui Minhai.Foto: ANGELA GUI / PRIVAT

Karin Olsson skriver om de fem år som nu har gått sedan Gui Minhai frihetsberövades.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Vad har fem orättfärdiga år i kinesiskt fängelse gjort med den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai? Det är svårt att veta. Men vi kan läsa hans dikter från de första åren och informera oss om hur dissidenter behandlas i diktaturen.

Minns regimkritikern och Nobelpristagaren Liu Xiabo, dömd för ”samhällsomstörtande verksamhet”, som 2017 släpptes från fängelset med cancer. Kort därefter dog han, 61 år gammal.

För varje dag som går blir det alltmer bråttom att få Gui Minhai fri.

Fem år har gått även för oss andra.

För att berätta vad som hänt under den tiden, behövs inga större efterforskningar, men låt mig påminna om några saker.

Kinas högsta lagstiftande organ röstade igenom en ny ”säkerhetslag” för Hongkong, en dödsstöt mot friheten för de 7,5 miljoner medborgarna. Mardrömmen som kidnappningen av Gui Minhai förebådade blev verklighet.

Covid-19 startade i Wuhan på grund av undermålig livsmedelshantering och djurhållning. En visselblåsare, den 34-årige läkaren Li Wenliang, greps för olovlig ryktesspridning. Han dog, själv sjuk av corona, men hann säga att ”ett friskt samhälle borde inte bara ha en röst”.

Fem år kan ibland kännas som en evighet.

Och vad har hänt här i Sverige?

Kina hotade porta kulturminister Amanda Lind om hon delade ut Tucholskypriset från Svenska Pen till Gui Minhai. ”Allvarliga konsekvenser”, var att vänta. På liknande sätt försökte Kina tysta journalister och komiker som tog upp fallet.

Sveriges dåvarande Kina-ambassadör Anna Lindstedt arrangerade på eget bevåg ett möte med personer som av allt att döma var kinesiska agenter. En av dem hotade Angela Gui att hålla tyst om sin pappa.

 En konstutställning med porträtt av Gui Minhai invigdes på restaurang Brillo i Stockholm, ännu ett tecken på det breda stödet i Sverige för kampen att få honom fri. Kort därefter, i helgen, togs en satir av den kinesiske presidenten Xi Jingping ner på systerrestaurangen Riche, ett stenkast bort. En filippinsk modeprofil hade tyckt att den var rasistisk. Konstnären Iron och restaurangens konstansvariga Carl Carboni, förklarade att satiren var en nidbild av världens mäktigaste diktator och hans vidriga corona-hantering, men de bad båda om ursäkt. Mot detta har Kinas ambassad inte protesterat.

Som Kvartals kulturredaktör Ola Wong påtalat kom ingen inblandad på tanken att nämna den statsrasism som Kina ägnar sig åt i sina koncentrationsläger i Xinjiang.

Fem år kan ibland kännas som en evighet. Det börjar bli bråttom att få ut Gui Minhai.

 

Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen. Texten ovan hölls som ett tal under fredagen på en manifestation utanför Kinas ambassad i Stockholm.