Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Den skrikande tårtan känns så länge sedan

Lena Adelsohn Liljeroth tar första biten av Makode Lindes tårta.Foto: KRISTOFER SJÖGREN

Karin Olsson minns ett spektakulärt konstverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Debatten handlar om statyer av vita män. Själv kan jag inte sluta tänka på tårtan, som utgör en av ytterst få konstnärliga representationer av svarta som kan sägas ingå i ett samtida svenskt kulturarv.

Det känns så länge sedan nu, när Black lives matter sveper över västvärlden.

Moderaternas kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth blev 2012 del av ett performance när hon tog den första biten av ett bakverk. Konstnärernas riksorganisation firade 75 år på Moderna museet och Makode Linde hade designat en tårta. Han kallade den för ”Painful cake”, bakad i form av en fruktbarhetsgudinna. Den yppiga figuren var klädd i svart marsipan och i huvudet fanns konstnärens eget, målat med ett blackface.

Kulturministern skar i underlivet och blottade den blodfärgade sockerkakan inuti. ”No, no, no”, skrek Makode Linde när tårtspaden gled igenom lagren. Chockeffekten blev omedelbar, både nervös och road.

Bilderna från tårtkalaset spreds i världsmedierna och både kulturministern och den svarta konstnären anklagades för rasism. 

Makode Linde förklarade att han hade velat problematisera vita västerlänningars dubbla inställning till Afrika. Och gestalta det främlingskap som han själv hade känt i hela sitt liv.

Jag minns att jag tyckte rätt synd om honom. Om inte ens en svart konstnär fritt fick gestalta sin erfarenhet av rasism utan att krossas av kritik, vem skulle då göra det? 

Han fördjupar en debatt som blev rätt karikerad när det begav sig, vilket jag säkert själv bidrog till.

Johannes Anyuru skriver om händelsen i essän ”Lena Adelsohn Liljeroth och Tupacs vålnad” (ur textsamlingen ”Strömavbrottets barn”, Norstedts, 2018). Å ena sidan tycker han att konstverket uppenbarade något. Den skrattande – ”med tänderna blottade som knivar” – vita kultureliten runtomkring den svarta kvinnofiguren, visserligen en avbildning men i något led ändå med koppling till en faktisk människa.

Han ser också tårtan som ”en bild som hade blivit kropp”. Den ”skrek för att den var en av de infödingar, kurredutter och kannibaler som myllrar genom den vita kulturens serietidningar och barnböcker, en bild som liksom hade svällt upp ur sin egen yta, och fått lungor och ett hjärta och en tunga.”

Å andra sidan är Anyuru skeptisk till vad han ser som Makode Lindes och debattens liberala medelklassperspektiv, som uppmuntrar till lek med identiteter och möjligheten att byta position. Linde hade ”antagligen mer gemensamt med den vita kulturministern” än med den ”könsstympade svarta kvinna som tårtan avbildade”.

Makode Linde äter av sin tårta efter att han lämnat den.Foto: KRISTOFER SJÖGREN

Det uppsluppna tårtfirandet på Moderna museet ställer Anyuru i bjärt kontrast till våldet mot svarta och de brutala, etnifierade klasshierarkierna. Människor som inte kan lösgöra sig.

Han fördjupar en debatt som blev rätt karikerad när det begav sig, vilket jag säkert själv bidrog till.

Men jag tänker också i dag att ”Painful cake” fick bära tyngden av att det framstod som det enda konstverket i sitt slag. Det stora problemet kan inte vara statyerna av Carl von Linné och Gustav III, utan att Sverige saknar så många andra gestaltningar av att vara människa. Berättelserna finns, men de lyckas sällan ta sig in i de rum där kamerorna står på.

 

Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen.