MEDIEKRÖNIKA. Vi ägnade många år att diskutera om de sociala medieplattformarna borde ta något ansvar för innehållet, bortom användarregler mot bröstvårtor och nakna rumpor. Jag höll ut in i det längsta på den mest liberala flanken. Vågade vi verkligen lägga så mycket makt hos företag som Facebook och Youtube? Nu är det få som obekymrat står kvar på den barrikaden.
De flesta har accepterat att de sociala medieplattformarna inte kan jämställas med posten som neutralt förmedlar innehåll till enskilda, utan att de bär tydliga drag av massmedier. Med det följer också en rimlig förväntan på ett visst redaktörskap.
Knappt någon protesterade när Spotify efter hårt tryck i vintras gjorde något åt den värsta antivaxx-desinformationen hos Joe Rogan. Tvärtom.
Frågorna om hur innehållet ska regleras och sorteras är fortfarande ohyggligt svåra – och resultatet är inte alltid lyckat. Men förståelsen för att demokratiska samhällen behöver både en stor frihet, och en publicistisk lägstanivå hos företagen som hanterar medieinnehåll, blir allt djupare.
EU:s beslut att stoppa de statliga ryska kanalerna RT och Sputnik sätter ytterligare ljus på frågan. Beslutet står i konflikt med den svenska grundlagens informationsfrihet och censurförbud. Dessutom bör vi inte skänka Putin argument som kan användas för att legitimera hans drakoniska medielagar. Åtgärden kan också ses som delvis symbolisk, rentav ett slag i luften. Den som vill kan ändå komma åt innehållet.
Ändå känner jag en viss distans till debattörer som nu i käck ton ”står upp för yttrandefriheten”. Saken gäller alltså den ryska regimens långa arm. Kanalerna är diktaturens vapen, förklädda till något slags informationsförmedling. Även om RT:s och Sputniks räckvidd är begränsad just i Sverige, gör desinformationen skada, inte minst i Östeuropa som nu drabbas av det blodiga kriget i Ukraina.
Men att förmedla en förvriden världsbild är inte olagligt i Sverige och bör inte vara det heller. Tryck-och yttrandefriheten är vid av goda anledningar. Fenomen som RT och Sputnik måste hanteras på en annan, mer komplicerad nivå
Samma diskussion som manglar nätjättar som Facebook, Twitter och Youtube borde vidgas till att också gälla dem som utfärdar sändningstillstånd och hela myllret av distributörer. Som världen ser ut i dag måste fler skaffa sig en publicistisk kompass.
Kinesiska statstelevisionens utlandsgren CGTN fick till exempel stora problem med att nå ut i Europa efter att den brittiska tillsynsmyndigheten förra året slog fast att Kinas kommunistparti kontrollerar bolaget, i strid med brittisk lag som inte tillåter utländska partier att sända. Även fast CGTN skaffade sig tillstånd via Frankrike i stället hade distributörer dragit öronen åt sig efter debatten, inte minst delen om att kanalen sände framtvingade ”erkännanden” av frihetsberövade, ett slags tortyr. Det blev ett hårt slag mot regimens massiva satsning på att sprida en ”positiv Kina-bild” internationellt.
Redan innan EU:s förbud hade flera plattformar på eget bevåg ingripit mot RT och Sputnik. Andra väljer en annan väg. Den svenska internetleverantören Bahnhof som är ideologisk motståndare till all form av nätcensur vägrar rätta sig efter EU:s beslut. Istället tänker man starta ett ryskspråkigt radioprogram om kriget. Gott så. En mångfald av redaktörer och distributörer som tar egna, aktiva beslut om sin innehållsstandard är vägen framåt. Och självklart är utbildning, en öppen debatt och ett stort utbud av fria sanningssökande medier det allra viktigaste värnet mot Putins och Xi Jinpings reklamkanaler.
Men den sorglösa inställningen att anything goes så länge det på ytan ser ut som vanliga medier har blivit obsolet i en samtid där det är lätt för auktoritära stater att bedriva proxykrig genom desinformation.
Karin Olsson är kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen.
https://embed.radioplay.io?id=114583&country_iso=seMEDIEPODD. Årets fotograf Lisa Mattisson gästar om veckorna i kriget. Karin Olsson och Magnus Alselind fascineras av Schulmans köpvanor i miljonrullningen och diskuterar Wolodarskis etikettsbrott på Twitter.