Då kunde vi gapskratta åt Sveriges svaga försvar

KULTURKRÖNIKA. För några år sedan gjorde ståupparen Niklas Andersson succé med ett ovanligt nummer i ”Släng dig i brunnen”. Han tog avstamp i en incident 2013 på långfredagen när en rysk flygstyrka med tunga bombplan övade attacker mot Gotland.

Sverige hade ingen beredskap och hann aldrig upp i luften (till skillnad från Nato, som skickade upp sitt jaktflyg). Niklas Andersson häcklar Sveriges försvar, alltmedan publiken tjuter av skratt. Inte jobbar vi på långfredagen! Efter annandag påsk, då kanske vi kan få fart på två Jas-plan och Hemvärnet! ”Är man riktigt orolig kan man ringa till Karlavagnen!”

Han utmålar vår militär som ett gäng pollenallergiska vabbare, som blir utbrända – i fredstid. Det räcker att Putin klipper gräset på andra sidan Östersjön så har han slagit ut oss. Åhörarna älskar hans raljerande: ”Vi har fyra ubåtar, fem om man räknar regalskeppet Vasa. Ryssland vet inte om vi rustar upp eller om det är medeltidsveckan på Gotland!”

I dag, efter invasionen av Ukraina, skulle han fått kritik för att vara opatriotisk och tala Putins språk när han utmålar försvaret i vårt jämställda välfärdsland som en hoper svaga kärringar.

Men då skrattade vi hysteriskt. För vi visste innerst inne att vi stod nakna och han vågade skoja om det. Det var förlösande, även om vi inte oroade oss för krig.

Sveriges säkerhetspolitik har sakta förvandlats till om inte ett skämt, så i alla fall ett luftslott. Vi har rustat ned till en tummetott, klängt på Natos samtidigt som vi inte velat gå med och låtsats som att EU:s solidariska säkerhetspolitik skulle vara något att hålla sig i. Peter Hultqvist har i sin tur kämpat på med den transatlantiska länken. Tala om att vara sårbara för en ny Trump.

Jag ser hellre ett institutionaliserat samarbete med över 30 länder, än dagens bilaterala samarbete som i praktiken bara hänger på den amerikanske presidentens humör. Och när aggressiva stater hotar oss med kärnvapen, säg då den som vill stå utanför USA:s paraply. Exemplet Norge visar också att ett litet Nato-land i norr inte behöver ge avkall på sina ambitioner om att vara en diplomatisk röst för freden.

Men fortfarande finns fantomsmärtor efter ett Sverige som på Olof Palmes tid. Ena dagen hälsade han på Nixon, den andra fördömde han Vietnamkriget och den tredje blev det en cigarett med Fidel Castro. Landet som rörde sig friare än andra, åtminstone på ytan. Utåt en stark retorik om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, i det fördolda en ständig bakdörr mot USA och Nato.

Vår nationella identitet präglas fortfarande starkt av alliansfriheten. Att göra upp med den historiska säkerhetspolitiken blir för många lika symboliskt som vore det att göra slut med allemansrätten eller köttbullar med lingon.

Kanske är valet att stå utanför Nato det enda tydliga som finns kvar av den svenska exceptionalismen. Att vi inte skulle vara som alla andra, utan klokare, mer utvecklade och moraliska.

Men begreppen som bleknat bort likt en gammal polaroid – neutralitetspolitiken och de intellektuellas (skamliga) tredje ståndpunkt – får av allt att döma snart sällskap av den militära alliansfriheten.

Mötet mellan Sveriges och Finlands statsministrar i veckan var en vändpunkt. Sanna Marin bar en tuff bikerjacka. Magdalena Andersson en stram mörkblå kappa. De tog varandra i hand och log. Efter mötet löd Expressens löpsedel: ”HISTORISKA ALLIANSEN MOT PUTIN. Uppgifter: Sverige och Finland går med i Nato.”

Jag dröjer vid löpet. Det känns nytt och ovant. Två kvinnor är på väg att leda sina nordiska demokratier in i den västliga försvarsalliansen. Det här är den nya bilden av svensk säkerhetspolitik. Det kommer dröja innan den blir ett skämt på Norra Brunn.

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

MEDIEPODD. ”Lägg ut” firar ettårsjubileum – har utvecklingssamtal med Alex Schulman som berättar om miljonerna, poddpressen och spända mötet med K-G Bergström. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind diskuterar Ekis-gate på Dagens ETC.