Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Corona riskerar att ge oss alla syrebrist

Foto: MATTHEW MCDERMOTT / POLARIS POLARIS IMAGES

Karin Olsson om virusets inverkan på det öppna samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Coronakrisen är som en boaorm. Den kramar långsamt och beslutsamt syret ur oss. Människor dör när lungorna infekteras och andningsförmågan kollapsar. Smittan angriper också själva livsnerven i våra samhällen: mötena, resorna, produktionen. Inom kort spås vi gå in i en djup ekonomisk kris. 

Vissa, som DN:s kulturchef Björn Wiman, förmår behålla viss optimism: ”En möjlighet för våra samhällen att visa vad de är kapabla till när det verkligen gäller, ett slags generalrepetition för det som kan komma.”

Själv kippar jag redan efter luft.

Tankarna går till en av tonårens första stora läsupplevelser, Karin Boyes dystopiska framtidsroman ”Kallocain”, där människor i den moderna diktaturen inte längre tar varandra i hand, då det vore alltför intimt och ohygieniskt.

Över en natt har den fria världen försatts i ett slags undantagstillstånd med förbud och direktiv hårdare än vore det krigstid. Träffas inte i stora grupper. Res ingenstans. Stäng gränserna, även om det inte har någon effekt.

Svenska Pens ordförande, Jesper Bengtsson, skriver på Expressens kultursida att han fruktar att världen nu kan ta kliv i totalitär riktning. Står vi i själva verket vid en avgörande punkt i historien? frågar han sig. Han kan mycket väl få rätt, inte minst om USA och Europa får svårare att återhämta sig än Kina.

Vi vet ännu inte hur vare sig smittan eller samhället i dess spår kommer att sluta.

Akuta insatser för att bromsa den förödande smittan behöver, givetvis, inte resultera i en auktoritär triumf. Tvärtom ska åtgärderna tolkas som demokratins omsorg om alla medborgare, även de äldsta och sköraste. Men till och med i Italien, det land som hittills drabbats hårdast av corona, rasar debatten.

Filosofen Giorgio Agamben, känd för boken ”Undantagstillståndet” som undersöker hur kriser likt 11 september ger politikerna ett permanent utökat mandat, har varnat. Agamben skrev dock innan helvetet bröt lös på allvar i norra Italien. Den spanske filosofen José Luis Villacaña svarade att utvecklingen snarare handlar om folkets rädsla som tvingar fram en ”coronademokrati” med långtgående inskränkningar (läs mer om debatten på akademikerbloggen Tillfällighetsskrivande).

Vi vet ännu inte hur vare sig smittan eller samhället i dess spår kommer att sluta. Men det är med ett krypande obehag jag tycker mig märka en viss beundran för Kinas bekämpande av viruset. Bilder från staden Wuhan som sakta återgår till vardagen skickas ut, utan någon påminnelse om de igensvetsade ytterdörrarna till bostadshus. 

Låt oss inte glömma att det var just här, i diktaturens nonchalans för människoliv och frihet, som viruset kunde gro och gömmas undan i veckor. Expressens och Svenska Dagbladets publiceringar av opinionsartiklar om just detta har stört Kina till den grad att regimen framfört klagomål till utrikesminister Ann Linde. Den svenska regeringen borde ”motsätta sig beteende som politiserar epidemin” och ”stigmatiserar Kina”, skriver kinesiska ambassaden i en kommuniké.

Denna absurda reaktion påminner om att debatten om corona och dess konsekvenser måste hållas friast möjlig, nu när smittspridningen begränsar oss på så många andra sätt.

 

Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen.