Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Boken där journalister jämförs med hundar

Staffan Dopping.Foto: Pressbild/ Fri tanke
Stig-Björn Ljunggren.Foto: Pressbild/ Fri tanke

Karin Olsson varnar journalister för att fastna i en defensiv och pompös hållning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIEKRÖNIKA. En bok där journalister jämförs med hundar som äter sina egna spyor. Kan det vara något? Jo, faktiskt. Staffan Dopping och Stig-Björn Ljunggren utkom nyligen med ”Inte lögn, inte sant. Medierna och verkligheten” (Fri tanke). Det är ett slags handbok i att förstå släktet journalister och dess arbetsvillkor.

Med tanke på avgrunden mellan en nu ansenlig del av befolkningen och MSM, mainstream media – högerpopulisternas beteckning på de stora nyhetsförmedlarna – finns det onekligen ett stort behov av kunskap.

Mitt senaste läsarmejl är typiskt: ”Vad ni skriver i Expressen är det ingen som tror på längre, folk kan tänka själva. Ni är en regimmedia som tror att ni kan hjärntvätta folk. Sorry, men den tiden är över. Det går ju inte så bra för lögnmedia längre.”

Den här typen av brev flödar in. Dopping och Ljunggren låter givetvis inte som dessa, men de har en kritisk, respektlös syn på journalistiken. Glädjande nog vägrar de däremot att kalla sig för ”mediekritiker”, då dessa ofta är ”kränkta idealister, gnälliga och allmänt ogina”.

Mer spännande blir det när författarna närmar sig känsliga ämnen.

Närmare till hands ligger arvet från Hans Rosling, som menade att det inte räcker att ta del av medier för att förstå världen. Därtill är medielogiken för problemorienterad och nära underhållningsindustrin, där det dramatiska ges företräde framför långsamma förändringar. Expressens paroll, ”berättande som berör”, får illustrera det selektiva urvalet av verkligheten som reportrar gör för att fånga publikens uppmärksamhet.

Mer spännande blir det när författarna närmar sig känsliga ämnen. Som det vanliga klagomålet om att ”journalisterna är kommunister (eller miljöpartister)”.

Dopping och Ljunggren menar att många förvisso lutar åt vänster, men att det snarare är det underliggande yrkesidealet om att vilja ”förändra världen” eller ”företräda den svaga” som gör att perspektivet ibland kan upplevas kantra av de mindre samhällskritiskt lagda.

Boken är en kärleksfull uppläxning av medierna, men mest folkbildning för publiken. Visst är det väl grovhugget ibland (även dessa skribenter är underkastade medielogiken), men förmedlat med ett gott humör. Jag önskar att de som slentrianmässigt hatar de stora mediebolagen läste den för en mer nyanserad bild.

I grunden är det förstås bara bra att uppmana till att använda sitt kritiska sinne i mediekonsumtionen. Ju mer publiken förstår av traditionerna och processerna bakom innehållet, desto bättre.

Och hur var det då med hundspyan?

Det är alltför lätt som journalist – särskilt i dessa tider av politiskt motiverad mediefientlighet – att fastna i det defensiva och pompösa. I längden tjänar vi mer på att göra en Dopping. Tillstå att journalister inte är mer än människor, som kan göra fel, påverkas av tabun, fåfänga eller tidsanda. Och att vi är underkastade en mängd begränsningar. Men det som förenar de flesta av oss är ändå ambitionen att berätta om något viktigt eller spännande, på ett så rimligt sätt som vi bara förmår.

Och hur var det då med hundspyan? Poängen är att mediefolk gör vad som är naturligt för dem, hur märkligt omvärlden än kan tycka det är. Just den metaforen får nog räknas till bokens mindre smakfulla.

 

Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen.