Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Annette Kullenberg visste att hon var bäst

Författaren och journalisten Annette Kullenberg har gått bort – hon blev 82 år.
Annette Kullenberg blev 82 år.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM / XP / TT / TT NYHETSBYR¿N
På gott humör.
Foto: ROGER TURESSON / DN / TT / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson minns journalisten och författaren Annette Kullenberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Vi skildes inte som vänner, det gjorde vi inte. Annette Kullenberg, som då skrev för Expressens kultursida, hade velat ses på Petite France, ett ljuvligt litet kafé på Kungsholmen i Stockholm. Det var alltid hon som valde var vi skulle ha våra redaktionsmöten, bara hon och jag. Verandan på Grand, Operabaren, sådana ställen. Det var luncher som tog en halv eftermiddag; att umgås var inget man hafsade igenom. Kullenberg var för mig ett namn från guldåldern då världsreportrar, skjutjärnsjournalister och stjärnkolumnister inte väjde för stora notor och vindlande samtal. Det var en närmast exotisk glimt från en tid då medievärlden var friare, mer glamourös, äventyrligare.

Kullenberg är en av de varmaste och mest intelligenta samtalsparters jag mött. Men den där gången reste hon sig plötsligt i en dramatisk gest, höll ett beskt avskedstal och gick. Därefter hördes vi aldrig igen. Jag förstod att hon flyttat till Portugal för en behagligare ålderdom, med en livsstil som passade hennes latinska sidor. Hon skrev, såvitt jag sett, aldrig i någon tidning igen.

Hon vågade vara briljant, elak som fan och rolig.

Inte heller avskedet från Aftonbladet 2001, där hon tillhörde de stora i 25 år, blev utan sälta. Hennes vanvördiga kolumn om kungahuset och pressens fjäsk skrevs om utan hennes vetskap till en mildare variant. Då lämnade hon. Annette Kullenberg hade integritet. Hennes stilistik och bildning var enastående, så varför skulle hon förnedras av en ängslig, rentav medelmåttig redaktör? Hade hon någonsin skrivit en rad som var tråkig? Man fick aldrig vara tråkig.

I krönikesamlingen ”Kolumner” (1996) ägnar hon förordet åt vad som krävs av en kolumnist eller kåsör. I stället för ”skrivstycken” vill hon tala om ”livstycken”: ”Under ytan rör det sig och runtomkring tisslar och tasslar det. /.../ För att komma på ett stycke liv får man vara lyhörd, kanske är det därför man går omkring ganska ensam och lyssnar och spanar.”

Kullenberg lämnar efter sig en rik bibliografi. Den banbrytande reportageboken ”Överklassen i Sverige” (1974) dissekerade det privilegierade skikt som hon själv vuxit upp i och väckte stor debatt. Den är en sociologisk genomborrning av pengar, makt och manér som generationer skribenter har inspirerats av. 

Hon undersökte också de stora männen, till exempel i ”Strindberg – murveln” (1997) och ”Palme och kvinnorna” (1996). De feministiska instinkterna verkar ha kommit naturligt för henne. Kullenberg var 1977 drivande i ”Dokumentet” på Aftonbladet, som samlade vittnesmål från de patriarkala svinerierna på redaktionen. Kanske var det hennes självsäkerhet, grundad i överklassens bildade salonger, som gjorde henne så djärv. Hon vågade vara briljant, elak som fan och rolig. Hon visste att hon var bäst.

Annette Kullenberg var den i dag allt sällsyntare kombinationen av konstnär och murvel. Jag har länge saknat henne. 


Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen.