Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Olsson

Amanda Lind vågade inte göra en Gunnar Sträng

Kulturminister Amanda Lind (MP).Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES
Gunnar Sträng 1981.Foto: BERT PERSSON / BERT PERSSON EXP

Karin Olsson om regeringens coronastrategi för kulturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Svenskarna rumlar på restauranger och barer. Och på Systembolaget har köerna ringlat långa; sommarens fester kräva dessa drycker. Kanske är det inte så förvånande att regeringen i det gamla brännvinsbältet prioriterade som de gjorde i smittspridningens första skede.

Teater- och underhållningsindustrin tvingades i princip stänga helt. Andra folksamlande verksamheter kunde hålla i gång, nästan som om inget hade hänt eller med relativt milda restriktioner. 

Men kulturen, i synnerhet den som normalt klarar sig utan skattestöd och subventioner, lämnades åt sitt öde.

Den nonchalanta synen på konstens betydelse har en lång historia i Sverige. Och den splittrade kulturbranschen fann sig tålmodigt. Vi befann ju oss i början av en pandemi. Ingen förväntade sig heller att allt kunde fortsätta som vanligt, utan ville vara med och ta ansvar i en svår situation.

Det är ett steg framåt att de har erkänt svagheten i den tidigare politiken.

Men i takt med att strategins skeva konsekvenser blivit allt mer uppenbara har vreden växt som i en tryckkokare. När så Jonas Gardell för två veckor sedan krävde kulturminister Amanda Linds avgång på Expressens kultursida exploderade kritiken. Han pekade bland annat på absurda följder av 50-gränsens utformning och kritiserade ministern för att ägna sig åt ”vagt och till intet förpliktigande babbel om kulturens värde medan man ger en hel bransch näringsförbud”. 

Locket var av och Gardell fick ett enormt stöd.

Miljöpartiet tyckte så synd om sin kulturminister att miljöpartister från hela landet skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att allt egentligen var Socialdemokraternas fel. Ridå för regeringssämjan.

Men den höjda konfliktnivån tvingade Amanda Lind och inrikesminister Mikael Damberg att agera. På fredagen aviserade de vissa lättnader av restriktionerna och ett stödpaket om 1,5 miljarder till kulturen och en miljard till idrotten. Mycket är fortfarande oklart, men det är ett steg framåt att de har erkänt svagheten i den tidigare politiken.

Det hela påminner om när Astrid Lindgren 1976 skrev sin klassiska satirsaga ”Pomperipossa i Monismanien”, också den på Expressens kultursida. Hon hade upptäckt att hon betalade mer skatt än hon tjänade, på grund av en bisarr marginalskatteeffekt.

Astrid Lindgren i uppror mot finansminister Gunnar Sträng.Foto: Per Kagrell/Expressen

Finansminister Gunnar Sträng svarade med maktens hela arrogans att man inte kunde förvänta sig att ”fru Lindgren” kunde begripa sig på sådana saker. ”Sträng kan berätta sagor, men räkna kan han tydligen inte. Vi borde nog byta jobb han och jag”, svarade författaren i radion.

För första gången på 40 år förlorade Socialdemokraterna valet.

Sedan dess vågar inte politiker förminska relevanta opinionsyttringar från kända författare.

Men båda historierna speglar ändå i grunden ett återkommande fenomen, att kulturutövare och alla de som möjliggör konsten så lätt kan klappas på huvudet. Betraktas mer som barn i en lekstuga, än professionella yrkespersoner och företag med rätt till en välinformerad politik.

Regeringens arbete för en seriös coronastrategi för kultur- och underhållningsindustrin borde ha börjat långt tidigare. 

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.