Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Olsson

Åkesson hade kunnat bli en typisk folkpartist

Björklund och Åkesson på sin presskonferens i fredags. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson om en oväntad debattduo.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Björklund och Åkesson håller en uppsluppen presskonferens tillsammans. GAL och TAN ska ut på turné om EU-valet! You can´t make this shit up.

Så olika – och ändå så lika.

Två långlivade manliga partiledare från små orter: Skene i Västergötland och Sölvesborg i Blekinge. Dialekterna går inte att ta miste på. Jan Björklunds föräldrar var textilarbetare, Åkessons vårdare och hantverkare.

Men medan Björklund gjort klassresan till sin personliga triumf och politiska berättelse, pratar nästan aldrig Åkesson om sin. Och när han gör det är det med en känsla av förlust. Han tycker inte att han kan något ”på riktigt”, sånt som man gör med händerna.

Liberalerna är plugghästarnas, strebrarnas och de duktiga flickornas parti.

I Aftonbladet inför riksdagsvalet fick han frågan om livet efter partikarriären. Han svarade: ”Jag vill ha ett normalt jobb med en vettig lön där man ser ett konkret resultat direkt. Min pappa och två bröder på pappas sida är hantverkare. De bygger sitt badrum på ett par veckor, sedan fotograferar de det och är stolta.”

Jan Björklund talar på ett annat sätt. Han är nöjd med att han tog vara på sin intellektuella begåvning. Liberalerna är plugghästarnas, strebrarnas och de duktiga flickornas parti. Det är vägen som är mödan värd.

Nu tror väl ingen att lundaakademikern Jimmie Åkesson – som i annan tid kunde ha blivit en typisk folkpartist – kommer skola om sig till rörmokare. Men hans hållning sätter fingret på en faktor till varför partiet är så attraktivt för (den vita) arbetarklassen. 

I Sverigedemokraterna behöver man inte vara på väg någonstans för att vara rätt.

Tycker olika om EU. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

I Sverige röstade tidigare arbetarklassen och lågutbildade till vänster. Nu närmar vi oss en amerikansk situation där de röstar till höger, läs SD. Denna politiska resa beskrivs väl av Lucas Gottzén, professor i barn-och ungdomsvetenskap, i det senaste numret av recensionstidskriften Respons. 

Som bakgrund har han läst två uppmärksammade biografier av klassresenärer, den amerikanska J.D Vances ”Hillbilly – en familj och kultur i kris” och den franske sociologen Didier Eribons ”Tillbaka till Reims”. Vance skildrar sin uppväxt bland ”rednecks” i Appalacherna där den vita arbetarklassen på bara en generation övergett Demokraterna. Sociologen Didier Eribon ägnar sig mer åt skammen över sin enkla bakgrund.

Snarare menar han att det saknas en identitetspolitik för arbetare.

Lucas Gottzén slås av att båda författarna beskriver dem som inte bröt sig loss från sin bakgrund som statiska: ”Klassresenärens föränderlighet framstår som ett ideal, medan landsbygdens och småstadens fattiga är orörliga i tid och rum.” Uppdelningen av människor påminner om David Goodharts distinktion mellan anywheres och somewheres.

Gottzén ifrågasätter den populära tesen att det är identitetspolitikens fel att vänstern håller på att tappa arbetarklassen. Den som hävdar att vi har fått feminism, antirasism och HBTQ i stället för ekonomiska reformer.

Snarare menar han att det saknas en identitetspolitik för arbetare. Kanske har han rätt. För varför skulle det vara den klättrande medelklassens privilegium att få känna sig stolt och bekräftad?

Men Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven, fosterbarnet som blev statsminister, låter i dag för det mesta som vilken Jan Björklund som helst. 

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!