Karin Olsson: Därför tackade jag nej till Uppdrag Granskning

Foto: Sven Lindwall

Jag blev ombedd att medverka i onsdagens "Uppdrag granskning". Anledningen var att Aftonbladets Åsa Linderborg en gång skrev att jag placerat mig bland nynazister och järnrör. Detta efter att jag riktat kritik mot kampanjen "Granska skiten", som gick ut på att anlita en jurist för att bedöma rasistiska uttalanden. Jag tyckte att en kulturjournalist borde använda sitt eget huvud, och inte famla efter lagboken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En barnunge kunde se igenom Linderborgs vulgära svar. Som Expressens kulturchef har jag dessutom en plattform där jag kan försvara mig. Att sitta och vara kränkt i "Uppdrag granskning" för en sådan bagatell var inte min grej. Så jag tackade nej.


Dessutom ställde jag inte upp på reporterns utgångspunkt: att det är så förtvivlat svårt att tala om invandring och integration i Sverige. Visst förekommer det journalistiska övertramp och visst finns det halsstarriga debattörer. "Uppdrag granskning" tar upp några exempel där enskilda råkat illa ut. Särskilt SR-programmet "Konflikt" och dess enögda hantering av avslöjandena kring Al-Shababs rekrytering och islamisters inflytande i Rinkeby förtjänar att belysas.


Inslaget i "Uppdrag granskning" håller sig till detaljerna i tre enskilda fall och redogör för de professionella kopplingar som finns mellan reportern och en av de medverkande. Så långt allt väl.

Men varför gör man misstaget att i anslutning till reportaget implicera att haverierna tillhör den journalistiska vardagen?

På sajten frågar man sig "hur objektiv är egentligen medias rapportering?" och "hur påverkas journalisterna av sina egna uppfattningar?". Tre exempel blev plötsligt "journalisterna" och "media", och det utan att tillfråga någon forskare som gjort en mer systematisk undersökning av saken. Martin Aagård och Randi Mossige-Norheim får ursäkta, men så viktiga är de inte att de kan sägas representera fler än sig själva.


Vi hör dagligen om problem kopplade till invandring och integration. Fallet med flickan i Borås som blev utsatt för exorcism, ett fenomen med särskilt starkt fäste i Kongo-Kinshasa, behandlades på ett utmärkt sätt i "Aktuellt". Sveriges radios "Studio ett" sänder också "Det delade Sverige" om utanförskap, där invandrare ofta tillhör de värst drabbade. Det tidigare motståndet mot att tala om hederskultur finns det heller inte mycket kvar av.


Opinions- och nyhetsjournalister som inte vågar ta i ämnen de anser vara relevanta av rädsla för att någon enstaka ska vara framme med rasiststämpeln får skylla sig själva. Vår yttrandefrihet är vidsträckt. Varsågod och använd.

"Uppdrag granskning" sätter mer än något annat ljuset på SVT:s behov av ett mediemagasin. Där kunde man ha nagelfarit dessa exempel på dålig journalistik, utan att behöva brösta upp sig och göra anspråk på att avslöja en förljugen kår.