Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Käre Micke. Jag kommer sakna dig så!

"Micke var för mig motsatser", skriver Jonas Gardell. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: THRON ULLBERG / NORSTEDTS

Skådespelaren Michael Nyqvist har gått bort i cancer, 56 år gammal.

Jonas Gardell minns en vän vars ögon skiftade mellan sorg och sökande och livslust och glädje.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så sent som för elva dagar sen hörde han av sig för att fråga om allt var bra, skrev att han själv varit otroligt dålig men nu var på väg tillbaka. 

Sådär hade det varit sista halvåret, pendlat mellan eufori, framtidsplaner och kriser.

Ikväll fick vi veta. Micke är död. Han klarade det inte. Han har lämnat oss. Solen sjunker ner bakom grantopparna nu. Vinden som blåst kraftigt hela dagen har mojnat till kvällen. Vågorna har planat ut. Skärgården är tyst och stilla. 

Han gick i förrgår natt, i sommarnatten.

Micke med de ljusa ögonen som skiftade mellan sorg och sökande och livslust och glädje.

Alltid när man gick på honom på stan ryckte man till, för han såg ut som en slusk med huvan över huvudet och träningsmjukisbrallor, och så var han så jävla sexig när han fällde ner huvan. En sexig slusk helt enkelt. Hela tiden motsatser.

Micke var för mig motsatser. 

Sorg och glädje, allvar och barnsligheter, självmedvetenhet och självdistans. På samma gång.

 

Michael Nyqvist i "Angels in America"

Mest av allt var han kärleksfull. Och rolig. Och smart. Jag tänkte alltid att jag skulle skriva en pjäs till oss där vi skulle spela kärlekspar. Hade väl varit enda chansen att få hångla lite med honom, menar jag.

Som skådis minns jag honom mest som Luis i "Angels in America" första gången den sattes upp i Sverige, på Stockholms stadsteater, i regi av Richard Günther. Jag hade sett uruppsättningen på Broadway, men den svenska versionen var fan bättre. Micke var magnifik som den ängsligt maniskt babblande Luis som överger sin älskade när denne får aids. Fanken, vad han kunde prata på Micke, prata omkull, förföra.

Jag hittar inget annat ord. Än brinnande. 

Och så den där sorgsna, lätt skelögda blicken. Den sneda näsan. Rätt tunnhårig var han också. Nåt kilo för mycket.

Ändå så sexig. Så älskvärd. Och så hopplös. Som när han spelade den där lunsen i "Tillsammans". Eller Micke Blomqvist i Millennium-filmerna.

 

Skriva kunde han också

En annan sak med honom var att han var så bildad. Hade läst allt. Kunde allt. Hade träffat alla. Skriva kunde han också. Om sökandet efter sin biologiske far. Eller om förnedringen i Hollywood när han gick på premiären av "Mission impossible" i smoking, där han spelade skurken, och så var han så gott som bortklippt. Sorgen, skrattet, den absurda humorn. Och så plötsligt den absoluta skärpan.

Växlade blixtsnabbt. Var alla de där motsatserna på en och samma gång. Brinnande.

Jag hittar inget annat ord. Än brinnande. 

Vad var det Tarkovskijs pappa, poeten skrev? ”Jag är ett ljus som brunnit ned på festen. Samla in mitt vax om morgo­nen, och denna sida skall viska till er, hur ni skall gråta och vad som skall vara er stolthet...”.

Käre Micke. Jag kommer sakna dig så! 

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

 

LÄS MER: Lars Norén hade fel om Michael Nyqvist