Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kära Sveland

Maria Sveland ger en felaktig bild av "Könskriget" menar journalisten Evin Rubar. Foto: Anders Wiklund / Scanpix

Maria Svelands "Hatet" anklagar dokumentären "Könskriget" för att ha startat en feministisk backlash.
Evin Rubar bemöter nu kritiken mot sin film och tycker att jämställdhetsdebatten förtjänar bättre.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kära Maria Sveland, jag hatar inte dig. Jag hatar heller inte feminister eller feminismen som ideologi. Inget av de reportage jag gjort bygger på hat mot någon eller något. Det gäller också för mitt reportage "Könskriget".

Jag är journalist och mitt uppdrag innebär att jag ska förhålla mig kritiskt och granskande till det jag gör reportage om. När jag gör ett granskande reportage om Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, innebär det inte med automatik att jag är motståndare till feminismen, liksom journalister granskar skolan utan att hata lärarna och utbildningsväsendet, och riksdagen utan att vara motståndare till demokratin.

Jag hoppas att det är okej för dig att jag gör ett försök att bemöta några av de anklagelser du riktar mot mig i din bok "Hatet", och att du inte ska uppleva detta som ännu ett uttryck för "hatet" mot dig och mot feminismen. Du glömde nämligen höra av dig till mig för att kolla om jag själv hade något att säga om dessa anklagelser.

Maria Sveland. Foto: Foto: Anders Wiklund / Scanpix

Jag tror i alla fall att du glömde, eftersom du verkar känna till själva principen att man ger den anklagade en chans till bemötande innan man publicerar anklagelserna.

Att inte ha låtit alla sidor komma till tals i "Könskriget" är nämligen just det du (felaktigt) påstår att jag gjort mig skyldig till. Därutöver gör du en rad påståenden om allt ifrån hur jag bedrivit mitt researcharbete till vilket humör jag varit på när jag gjort intervjuerna.

Detta utan att du själv varit närvarande, utan helt baserat på vad företrädare för den organisation jag granskat har sagt.

Resultatet är att varje påstående av vikt för din beskrivning är felaktigt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast tog del av ett material så fullspäckat med faktafel.

Bland de mest graverande felen finns dem som du enkelt kunde avhjälpt genom att kontrollera dokumenterade fakta. Det tydligaste exemplet är när du driver tesen att historierna om ritualövergrepp - där förövare påstås ha förgripit sig på hundratals barn för att sedan stycka vissa offer, äta upp deras organ och gräva ner resterna i skogen - skulle vara påhittade av mig i stället för att bygga på Eva Lundgrens "forskning".

 

Du skulle helt enkelt ha bläddrat lite i hennes bok "Låt de små barnen komma till mig". Då skulle du också ha sett att "Södertäljeflickan" som du påstår att Eva Lundgren aldrig haft något att göra med, är ett av de beskrivna offren i hennes bok.

 

Men de många faktafelen i din bok kommer faktiskt inte som någon överraskning. Det är helt uppenbart att det egentligen inte är sakuppgifterna i mina reportage du har problem med, utan den kritiska vinkeln.

Om jag bara hade låtit bli att ifrågasätta Eva Lundgrens och Ireen von Wachenfeldts påståenden, och inte låtit några kritiker uttala sig, hade jag kunnat göra samma reportage, med exakt samma uttalanden från Lundgren och von Wachenfeldt, utan att göra dig det minsta upprörd. Och utan att anklagas för att ha skadat feminismen och motarbetat jämställdheten.

Här avslöjar du för övrigt att det inte är som förkämpe för jämställdhet eller som feminist som du kritiserar mig, utan som en hängiven anhängare av Roks specifika ideologi. För endast en hängiven anhängare förväxlar Roks med feminismen, och ännu värre med själva jämställdheten, på det sätt som du gör.

 

"Könskriget" handlade nämligen varken om jämställdheten i sig eller om feminismen i stort. Den handlade om att Roks hade kommit att få tolkningsföreträde i frågor om våld mot kvinnor, samtidigt som organisationen blivit alltmer radikal, i betydelsen extremistisk och fundamentalistisk.

Roks hade blivit en organisation där verkligheten inte fick komma i vägen för ideologin, en organisation som i sin strävan efter större genomslag inte kunde nöja sig med kvinnors helt vardagliga berättelser om våld och övergrepp, utan började sprida historier om mäktiga manliga nätverk av närmast vampyrliknande figurer som under rituella former åt upp spädbarnshjärtan och grävde ner mängder av barnlik i skogen.

 

Kritiken mot Roks kom framför allt inifrån. Från kvinnor som kallar sig feminister och som under årtionden arbetat för våldsutsatta kvinnor. De förtjänar inte att kallas feministhatare för att de riktat kritik mot en ledning som höll på att förvandla organisationen till en märklig sekt.

Och debatten om jämställdhet förtjänar bättre feminister än dem som inte orkar bemöda sig med att skaffa sig kunskaper för att kunna formulera riktiga argument, i stället för att kalla sina meningsmotståndare för "hatare" och "gubbslem".

 

Evin Rubar

kulturen@expressen.se

 

Evin Rubar är tv-journalist. Hennes "Könskriget" belönades med Guldspaden 2005.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!