Kanye West slickar såren och har hybris

RECENSION. Kanye West meddelade för en tid sedan att hans nya album ”Donda 2” inte skulle släppas på streamingtjänster, utan via hans egen musikspelare Stem Player – för det blygsamma priset av 230 dollar. Därför gladdes jag med många andra när han valde att livestreama den nya musiken under ett event i Miami.

Albumet följer upp förra årets ”Donda”, och fortsätter tematiken kring Wests tro, kändisskap och hans mammas bortgång. Men ”Donda 2” fokuserar på skilsmässan från Kim Kardashian, som här blir en tydlig antagonist. West har den senaste månaden både vädjat till sin exfru i sociala medier att ta honom tillbaka och publicerat deras privata meddelanden, samtidigt som han hotat hennes nya pojkvän Pete Davidson. Handlingar han själv medgett varit både stalking och trakasserier, och som raderats efter hand, men lämnat en bitter eftersmak.

På albumet balanserar West mellan hybris och att slicka sina sår. Han samplar stolt ett klipp där Kardashian prisar honom, för att sedan välkomna andra rappare som berättar om sina förlorade relationer i en slags hyperbolisk manlighetsklubb.

Men det är också en långt mer ödmjuk och lågmäld version av West vi får se i både text och musik. Och det går hand i hand med Netflix dokumentärserie jeen-yuhs: ”A Kanye trilogy”. Dokumentären visar West som förminskad underdog i kampen att bli tagen på allvar, något som speglas i albumets vårdnadstvist. Tonen på ”Donda 2” är ofta förvånansvärt sårbar, lika dystopisk som melankolisk. Han är inte längre i upplösningstillstånd utan snarare besegrad.

Albumet inleds med rättframma och abstrakt känslostyrda spår. Det mynnar sedan ut i ett introspektivt sökande efter en ny mening och identitet, efter förlusten av familjen som centralt sammanhang. Han rappar om att känna sig oälskad och att inte längre få träffa sina barn. Vi får följa en slags återfödelse, en tydlig dramaturgi där West pendlar mellan att riva luftslottet kring hans och Kardashians liv tillsammans, och att vilja ha allt tillbaka.

Albumet är dock råbarkat med oklippta sångtagningar, det upplevs som en oretuscherad dagbok.

Det är något filmiskt och dramatiskt över de sorgdrypande produktionerna. Soundet vänder sig mestadels från hiphopen till det elektroniska, men det är som vanligt Wests mästerliga beats som driver musiken framåt. Även om texterna många gånger handlar om att lägga skulden på andra, skvallrar musiken om andra insikter.

Det är oklart om versionen som visades upp är en färdig slutprodukt, den kändes snarare som ett påskyndat utkast och en oretuscherad dagbok där flera låtar dessutom saknades. Men det kanske inte heller spelar någon roll, eftersom West allt mer luckrar upp albumformatet. 

Musiken har numera kommit i skymundan i mediakarusellen West så gärna skruvar upp, därför är det extra kul med ett starkare album från honom igen. ”Donda 2” är trots allt en upprättelse från det svala mottagandet som förra årets spretiga och alldeles för långa album fick, en påminnelse om geniet som bor i honom. Jag hoppas att det släpps att streama, men främst att han gör klart det.

Av Emma Thimgren

Emma Thimgren är frilansjournalist och musikredaktör på Nöjesguiden.

Två män i en podd: Sista avsnittet

PODCAST. Det hade kunnat fortsätta i evighet, varför ska det sluta så här? En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.