Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kanske är afrofuturismen vår enda möjlighet

Ur installationen "Highway gothic" (2017). Foto: PRESS / BONNIERS KONSTHALL
Valerie Kyeyune Backström. Foto: OLLE SPORRONG
Detalj ur "Better dimension" från 2010. Foto: PRESS / BONNIERS KONSTHALL

På Bonniers konsthall i Stockholm har Sun Ras musik och utopiska profetior flyttat in.

Valerie Kyeyune Backström njuter av en sällsynt sällsam utställning om rasism, eskapism och – rymden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. Blå är den varmaste färgen. Den har en unik historia, en gång den dyraste, mest åtrådda kulören. Det som en gång bestämde konstverks värde, där mecenater under medeltid och renässans tydligt angav instruktioner, var hur många gram ultramarin målningen skulle inneha. Blå är Neptunus färg. Jag ska återkomma till Neptunus.

I amerikanskan Ellen Gallaghers första stora utställning i Sverige, tillsammans med filmaren Edgar Cleijne, har färgen en särställning. I ”Highway gothic” hänger det blå i skrämmande remsor från väggen, blåkopior på våder av 70 millimeters film. 

”Is there a devil in your ditch” står det under enorma kräftdjur och havskatter. På 1950-talet drogs motorvägen Interstate 10 till New Orleans, tvärs igenom den äldsta svarta stadsdelen i USA. Det som en gång varit en blomstrande aveny ödelades under betongen. Staden, den svarta befolkningen, skars av.

New Orleans och Järvafältet

Verket handlar lika mycket om hur man kan bygga bort natur som människor. Efter motorvägsbygget genom landets största våtmarker, försvann flera arter. Nu häckar de tillsammans med klotter som ekon i rummet. Det behövs inte raslagar för att utestänga – när lagarna hävts går det lika bra med social ingenjörskonst. I New Orleans såväl som på Järvafältet.

Det är en sällsam njutning att låta sig slukas av ”Better dimension” som tar hela rummet i besittning. En stor låda, klädd i illustrationer och utklipp från Sun Ras kosmiska dagstidningar står utplacerad, som nedsänd från himlen. Inuti visas abstrakta diabilder, vackra och skrämmande, intill John F Kennedys roterande huvud. Lika mycket hologram som zombie.

Afrofuturism

Ellen Gallaghers verk rör sig hela tiden mellan optimism och pessimism. Egentligen hör de ju ihop. Rymden är lika mycket avgrund som hopp: Om denna planet inte funkar, så kanske nästa, nästa, nästa. Alla verken rör sig kring jazzmusikern, poeten, profeten Sun Ra, hans musik lika mycket som profetiorna. 

Jag skulle kunna fastna vid det djupt tragiska, ekarna målade på betongpelarna som en påminnelse om ett försakat rike.

Det finns så mycket tekniska saker jag vill diskutera, små detaljer i varje verk. Allt det mångbottnade, svåra, det förödande vackra, det sorgliga. Om afrofuturismen som omöjlig, eller är det tvärtom: det enda möjliga i en värld med ett USA som på olika sätt förgör sin svarta befolkning? Om rymden som en lösning? Jag skulle kunna fastna vid det djupt tragiska, ekarna målade på betongpelarna som en påminnelse om ett försakat rike. 

Men mot utgången är den lilla projiceringen av Sun Ra i ”Nothing is” upplyst i omöjliga färger: som på en annan planet. Varje gång filmen når sitt slut och börjar om spelas ett ackord på den handgjorda harpan, tonarten Ra.

Om rymden är platsen, finns det kanske hopp ändå. Ett eget Neptunus.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Vi är människor, inte varor

 

 

KONST

EDGAR CLEIJNE & ELLEN GALLAGHER

Better dimension

Bonniers Konsthall, Stockholm

Till 3/6

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström här.

 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om Avicii som vår tids Bach med Karin Pihl och Emil Arvidson. Kultur-Expressen finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!