Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kanoniserad

internationell klass. "Vid ateljédörren" (1885).
Foto: Per Myrehed

Eva Bonnier målade minst lika bra som sina manliga kollegor men var spretigare i sitt uttryck.

Therese Bohman gläds över en biografi och en utställning som skriver in Bonnier i konsthistorien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Görel Cavalli-Björkman

"Eva Bonnier. Ett konstnärsliv."

Bonniers, 383 s.

FAKTA

Eva Bonnier. Konstnär och mecenat.

Waldemarsudde, Stockholm. Till 15/9.

Det är svindlande att fundera över vilka mekanismer som gör att en konstnär antingen skrivs in i konsthistorien eller glöms bort. Eva Bonnier (1857-1909) har varit förhållandevis ouppmärksammad, trots att hon befann sig i själva navet av svenskt kulturliv i slutet av 1800-talet. Och i Görel Cavalli-Björkmans "Eva Bonnier. Ett konstnärsliv" - den första riktiga biografin över henne - kommer man så nära att jag till slut önskar att jag hade fått känna henne: så smart, vass och rolig!

Eva föddes i familjen Bonnier som dotter till förlagets grundare Albert. Efter konststudier i Stockholm (Konstakademien hade två decennier tidigare öppnat en "fruntimmers-afdelning") drog hon till Paris, som så många andra nordiska konstnärer vid den tiden. Hon måste ha varit ovanligt väl rustad för livet på kontinenten: berest och beläst, nyfiken på kultur- och samhällsdebatt. Som 19-åring hade hon lyssnat på Georg Brandes föredrag, i hemmet gavs middagar med gäster som Strindberg, Heidenstam och prins Eugen.

I sina brev till familj och vänner - som utgör en stor del av materialet i boken - är hon slagfärdig, sarkastisk och skvallrar gärna om tidens kulturkändisar. Carl Larsson blir extra hårt åtgången: han "ser ut precis som en liten gris", "pratar en massa smörja" och är elak mot sin fru. Hon är uppriktig och självironisk, irriterar sig på småsaker på ett ytterst mänskligt sätt. Eva Bonnier med ett twitterkonto hade varit fantastiskt.


Utställningen på Waldemarsudde visar nu en stor del av hennes produktion. Bonnier var en utmärkt porträttmålare, med en förmåga att förmedla samma slags närvarokänsla som i sitt brevskrivande. I självporträttet med hatt och grön sammetskappa ser hon oemotståndligt kaxig ut. Lisen Bonnier avbildas vilande efter sjukdom, med ett tungt sensuellt och febrigt uttryck. Oscar Levertin ser fnissig och kåt ut.

 
Foto: Foto: Per Myrehed
Allra bäst är kanske "Sömmerskor", med två syende kvinnor i ett hav av gul tyll, målad med all tygets lätthet bevarad, och med milt, mjökigt ljus som silas genom en vit gardin. Det är en målning av internationell klass. Och "Reflex i blått" är en genial komposition, som dock blir dålig på foto och måste ses i verkligheten.

Böljande linjer upprepas rytmiskt och gör att blicken först far som en flipperkula över vad som motivet till trots (ett tidstypiskt sjukrum) inte alls är en stillsam målning, utan vild i form och färg: de isblå spetsgardinerna ser ut att vara tryckta med schabloner över den glödande apelsingula bakgrunden, ytmässighet kontrasteras mot djup, varmt mot kallt.


Men Eva Bonniers produktion är ganska spretig, vilket är en nackdel för den som vill gå till historien. De flesta av hennes målningar är i den typiskt nordiska stilen av realism influerad av impressionism, med fransmannen Jules Bastien-Lepage som förebild. Därutöver syns både japonism och den svenska franchise-varianten av symbolism, stämningsmåleri. Motivmässigt blandar hon porträtt, landskap och genremåleri, dessutom ägnade hon sig åt skulptur. Bonnier saknar det tydliga koncept som många av hennes samtida manliga kolleger lade sig till med, vad vi idag skulle kalla personligt varumärke.

Och något varumärke i den meningen hann hon aldrig utveckla. Under 1890-talet slutade Eva Bonnier att måla och började ägna sig åt konsthantverk. Det må ha legat i tiden (arts and crafts-rörelsen inflytande, Ellen Key som predikade skönhet för alla), och visst blev det fina broderade kuddar och snygga handspeglar, men nog hade det varit coolare om denna bildade, begåvade kvinna hade fortsatt måla, renodlat sin stil och tagit plats i konsthistorien sida vid sida med Zorn, Liljefors och Carl Larsson.

Senare delen av Eva Bonniers liv blev i stället dramatiskt på det personliga planet. Den nära vänskapen med Richard Bergh, som hon nog hade hoppats skulle bli mer än vänskap, utvecklades inte som hon hade önskat. Hon inledde i stället en relation med skulptören Per Hasselberg, som konsekvent bedrog henne med sina modeller tills han avled i sviterna av syfilis innan något äktenskap hade hunnit ingås.


Efter sig lämnade han en gravid modell - en 16-åring som poserat för hans "Näckrosen", vars dotter Bonnier adopterade och uppfostrade som sin egen. Och så, 52 år gammal, på resa med dottern i Köpenhamn, faller Eva Bonnier från en balkong genom ett glastak och dör några dagar senare av skadorna.

Huruvida det var en olycka eller inte är oklart. Cavalli-Björkman är finkänslig och menar att febern hon hade vid tillfället kan ha fått henne att tappa balansen. Själv struntar jag i vilket, jag har blivit så fäst vid Eva Bonnier under läsningen att jag blir genuint upprörd över att hon dör. Något av en tröst är det ändå att hon nu bokstavligen har skrivits in i konsthistorien. Det var på tiden.