Under ett brospann så väldigt att det kunnat korsa en bukt i Kalifornien dansar extatiska naturbarn på en takterrass. Drogade dandys flankerar, som hämtade ur någon Stones-dokumentär från tidigt 70-tal. Bakom dem, i en till synes oändlig vindsvåning, vaggar en mullig pirat i takt till musiken. Han har en papegoja på axeln.
Det är halvvägs in i "Känn ingen sorg", och bredvid mig i biomörkret kan en vän från 031-området inte hålla sig längre.
- Vad fan är det här? Det är ju som om Johnny Depp kört en orgie i sitt mansion efter tre dygns E-trippande på Coachella-festivalen. Göteborg är inget jävla Hollywood.
Kompisen sätter fingret på problemet med "Känn ingen sorg". Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein vill antagligen skapa någon sorts Baz Luhrmann-maximalism i Majorna. Tyvärr känns det mer som en buskisversion av "Entourage".
Det är uppåttjack för flyktbenägna, en färgsprakande GBG-saga där varje spårvagns ändhållplats är Rio de Janeiro. Men förutom musiken och ett gäng ganska grovt inbaxade repliker letar jag förgäves efter Håkan Hellström i "Känn ingen sorg".
Pål, oförlöst låtskrivare med minst sagt förlöst scenskräck, rumlar runt på Andra Långgatan. Lena är kär i Pål, Pål blir kär i Eva som eventuellt är kär i både Pål och bästa vännen Johnny (något oklart, detta). Så långt klassiskt upplägg för ett ungdomsdrama. Men när Mårlind och Stein försöker gräva ner sig i den hellströmska myllan, förlåt, dyn går de snabbt vilse.
Det är inte en romantiserad Hollywoodversion av Göteborg som målas upp i "Känn ingen sorg". Nej, i den här filmen verkar den fuktanfrätta utskeppshamnen på Sveriges västkust verkligen ligga någonstans i södra Kalifornien. Staden gestaltas alltså därefter: modellslanka människor, boho-chica barer, evigt solsken och subtropiska nätter. När Feskekôrka, Freddie Wadling eller något annat lokalt landmärke flimrar förbi är det mest som klyschiga vykortsbilder.
Mot slutet av "Känn ingen sorg" tänker jag att filmen är som ett Instagramflöde från någon som varit i Göteborg i tre dagar och nästan uteslutande tillbringat dem shottande med sina Stureplanspolare på Way out Wests backstageområde.
Kanske har Mårlind och Stein missat något fundamentalt i Håkan Hellströms konstnärskap? Håkans grej har ju alltid varit det hyperlokala: pensionärerna på just den där parkbänken. Hamburgerhaken. Förortspolarna som hamnade snett redan från början, men ändå följer och förföljer en livet ut.
Sådana bilder är ständigt återkommande i Håkan Hellströms låtar. De blir en sorts sprickor in i verkligheten, någonting att kontrastera mer romantiska klichéer emot. När Håkan Hellström sjunger om gambianska fyllon eller white trash-familjer från Tynnered är det alltså inte som gimmick utan ett välkalibrerat verktyg som blottar det mänskliga i en alltmer blankpolerad samtid.
Det är därför Håkans musik fungerar så bra som terapi för dagens uppåtsträvande svenska medelklass. När innerstädernas bostadsrättsägare plötsligt börjat göra vad rockstjärnor alltid gjort - konstruera sina liv via kameran, varje instagrammad måltid en manifestation av lycka och framgång - tar Håkan Hellström motsatt väg.
Lika mycket som han dyrkar blomsterprakten i Azaleadalen, lika gärna omfamnar han det patetiska.
Det fula, sakerna som skaver.
I "Känn ingen sorg" finns det ingen plats för sådant. När verkligheten hälsar på i Måns Mårlind och Björn Steins film är det i form av sadistiska danska knarklangare som gör dagsturer över sundet för att tortera Göteborgs indieungdom.
Det funkar säkert fint i Hollywood. Men det har inte särskilt mycket med Håkan Hellströms värld att göra.
JOHAN WIRFÄLT