Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kanelbulle-orgasmen kan få oss att se ljuset

Erik Adelsohn.Foto: Jan Dahlqvist
Foto: Bullet Point Publishing
Jens Liljestrand.Foto: OLLE SPORRONG

Erik Adelsohn lämnade en karriär i finanseliten för att hänge sig åt tantrasex – och celibat.

Jens Liljestrand läser en självutlämnande rapport från den inre upptäcktsresan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vi har väl alla suttit i soffan bredvid den där kompisen. Sökaren, grubblaren, i min 70-talistgeneration var det han som memorerade varenda replik i ”Döda poeters sällskap” och tyckte att Ulf Lundell var ”jävligt underskattad”, eller hon som tände rökelse och läste för mycket Marguerite Duras och stängde av musiken för att med skälvande stämma recitera Bruno K. Öijer för hela festen.

Idag jobbar de som trafikkonsulter.

Det häftiga med Erik Adelsohns bok ”Lärjungen” är att just den här kompisen föds in i en överklass där trygghet och kapital (socialt, kulturellt, ekonomiskt) finns i sådant överflöd att det självcentrerade, storögda sökandet aldrig behöver ta slut. Efter några lukrativa år i finanseliten kan han som 32-åring lämna arbetslivet för att helhjärtat och under lätt sektliknande former ägna sig åt tantrasex på elitnivå runtom i världen.

Och visst, jag är tillbaka i den där soffan med en rom-och-cola i handen och lyssnar (genom mullret från Sisters of mercy på stereon) andäktigt på de många, långa och målande beskrivningarna av sexuell utlevelse:

”Att se den snygga och erfarna Puma ta mig bakifrån var en mycket attraktiv syn. Hon hade till och med bytt om till sina svarta dominatrix-kläder och såg mig i ögonen utan att blinka. [...] Hon smiskade mig, kallade mig dirty bitch och innan jag visste ordet av hade hon tagit fram en strap-on som hon vant tog på sig. [...] Min kropp var levande och orgasmisk på ett nytt och subtilt sätt, och hon var helt förtrollande när hon tog mig med kraft, nästan vrede.”

Inte ens pojkvännerna till de kvinnor med vilka han har orgiastiska sexlekar visar honom en tillstymmelse till fientlighet.

Men soffan börjar säcka ihop, grannarna bankar i väggen, vännerna börjar bluddra om nattbuss och fyllekäk och inte ens när Adelsohn har uppnått g-punktsorgasmen, analorgasmen, helkroppsorgasmen, dalgångsorgasmen och the perpetual peak orgasm (”Jag hade även upplevt orgasm av att äta en kanelbulle och dra ut på det i en timme”) är han tillfredsställd, monologen bara fortsätter, för sökandet tar naturligtvis aldrig slut, eftersom sökandet är ett mål i sig.

Så här långt kommen i min recension blir jag fundersam. Är det inte alldeles för simpelt att göra sig lustig över att sonen till två profilerade toppmoderater (båda figurerar flitigt i boken), själva sinnebilden av Privilegierad Elit, en man som har surfat fram på sin räkmacka genom en puttrande sörja av bearnaisesås, champagne och villiga kvinnokroppar, ändå anser sig ha erfarenhet nog att strö små livsvisdomar omkring sig (det finns, förkunnar Adelsohn, ”många tiggare på gatorna som inte är kapabla till att ta emot”)?

Ja, det är lätt att bli raljant och jag försöker för ett ögonblick i stället se världen ur hans perspektiv och det starkaste intrycket är att allt ju verkar så vackert. Erik Adelsohn förefaller vara en man som i varje andetag av sitt liv, i alla dess faser och vändpunkter, har välkomnats och mötts av kärlek, uppmuntran och beundran.

Inte ens pojkvännerna till de kvinnor med vilka han har orgiastiska sexlekar på tantrakurserna visar ens en tillstymmelse till grinighet.

Det behövs fler som ser ljuset, godheten, harmonin.

På så vis påminner ”Lärjungen” om en annan av höstens snackisböcker, Sigge Eklunds ”Livets små njutningar”, också den en bok som provocerar genom sitt totala bejakande av existensen. Eklund skriver om hur mysigt det är att somna med en hund. Adelsohn berättar om hur skönt det är när ännu en vacker kvinna hänger sig åt hans ”vapendragare”: ”Sedan kröp hon på alla fyra upp i sängen och började massera mina ben och min mage med en väldoftande olja. [...] När hon väl tog mig i sin mun kastades jag tillbaka i den tantriska känslan av att naturen styr kropparna med den sexuella energin som guidande kraft.”

I den värld där Erik Adelsohn flyger runt mellan tempel, nattklubbar och exklusiva retreats på jakt efter sig själv finns ingen svält, ingen fattigdom, ingen klimatkatastrof. Snart finns heller inget sex eftersom han lämnar den tantriska världen och blir en lärjunge till gurun Dhyan Vimal, som uppmuntrar honom till ett års celibat.

Under de sista hundra sidorna börjar boken tyvärr gå på tomgång och få något enformigt och mässande över sig, kompisen i soffan har slutat formulera sina egna tankar och mekaniskt börjat upprepa Mästarens budskap och vokabulär. Så jag kväver en gäspning, sträcker mig över den utspillda groggen och ger honom en stor, varm (om än icke-tantrisk) och högst uppriktig kram.

För hur mycket flosklerna och banaliteterna än trängs i denna bok behöver världen fler människor som reflekterar över sitt bekräftelsebehov och kickberoende. Det behövs fler som ser ljuset, godheten, harmonin. Och det behövs definitivt fler som Erik Adelsohn – inte färre.

Vårt behov av självinsikt är ju trots allt oändligt. Och som tantragurun John elegant formulerar det: ”Det finns alltid fler hål än stånd.”

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

 

SAKPROSA

ERIK ADELSOHN

Lärjungen: en upptäcktsresa genom tantra och celibat

Bullet point publishing, 365 s.