Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kan corona leda till fred mellan Israel och Palestina?

Personal från den palestinska hälsomyndigheten desinficerar en gränsövergång nära Hebron på Västbanken.Foto: ABED AL HASHLAMOUN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
David Grossman. Hans senaste bok på svenska är ”En häst går in på en bar”.Foto: Claudia Sforza / Albert Bonniers

När det nya coronaviruset ebbar ut kommer det en tid då allting är möjligt.

Den israeliske författaren David Grossman hoppas vi tar väl vara på den.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Den är större än oss, pesten, och på ett sätt inte fattbar. Den är starkare än alla fiender av kött och blod som vi har mött, mäktigare än alla superhjältar vi har konstruerat i fantasi och filmer. Ibland nästlar sig en blodisande tanke in i hjärtat – att den här gången, i kriget mot den, kommer vi att förlora, verkligen förlora. Ett nederlag världen över. Som under spanska sjukan.

Det är en tanke som genast avfärdas, för hur ska vi kunna förlora? Vi är ändå 2020-talsmänniskor! Vi är avancerade, datoriserade, beväpnade med otaliga vapen och destruktionsmedel, skyddade av antibiotika, immuniserade. 

Ändå finns det något med den här farsoten som säger att spelets regler den här gången skiljer sig från dem vi är vana vid – faktiskt så mycket att här finns det inga regler. Skräckslagna räknar vi sjuka och döda timme för timme i alla världens hörn. Medan fienden borrar sig fram bland oss inte visar några tecken på att tröttna eller sakta ner, oavbrutet skördar sina offer. Tar hjälp av våra kroppar för att multiplicera sig.

Vi vet ju redan: en viss procent av befolkningen kommer att infekteras.

”En pestsmitta är inte skapad efter människans mått; därför säger vi oss själva att pesten bara är ett medvetandets påhitt, en ond dröm som kommer att gå över”, skriver Albert Camus i romanen ”Pesten”. ”Men den försvinner inte alltid och från en ond dröm till en annan, är det människor som försvinner … [De] trodde att allt ännu var möjligt, vilket förutsatte att pesten var omöjlig. De fortsatte göra affärer, planerade resor och hade åsikter. Hur kunde de ha skänkt en sådan sak som pesten en tanke, något som raderar all framtid?”

Vi vet ju redan: en viss procent av befolkningen kommer att infekteras. En viss procent kommer att dö. I USA talas det om att omkring en miljon kommer att dö. Döden är mycket påtaglig nu. De som kan förtränger det. Men de med fantasi är synnerligen aktiva – som denna er författare till exempel, så ni måste ta emot vad han skriver med tvivel och skepticism – och faller offer för inbillningar och scenarior som förökar sig sig själva med en hastighet som inte ligger virusinfektionernas långt efter.

Nästan alla jag träffar framhåller de olika möjligheter som pestens framtida rouletthjul kan erbjuda. Även mitt liv utan dem. Och deras liv utan mig. Varje möte, varje samtal, kan vara det sista.

Cirkeln sluts allt snävare. Först sa de ”Vi stänger himlen” (vilken fras!). Sedan stängdes de omtyckta kaféerna, teatrarna, sportarenorna, museerna. Daghemmen, skolorna, universiteten. Ett efter ett släcker mänskligheten sina lyktor.

Plötsligt har våra liv släppt in ett katastrofalt drama av bibliska mått. ”Så lät då Herren pest komma i Israel.” Och världen drabbades. Alla i hela världen drabbas, ingen slipper undan. Det finns ingen vars deltagande är mindre än andras.

Israeliska surfare i Ashkelon.Foto: XINHUA/AVALON.RED / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

Å ena sidan, på grund av massdödens natur, är den död vi inte känner bara en siffra, anonym och ansiktslös. Å andra sidan, när vi ser dem som står oss nära, våra älskade, känner vi hur mycket varje människa är en hel oändlig kultur, vars försvinnande skulle avlägsna någon från världen som alltid kommer att vara oersättlig. Varje persons unicitet ropar då ut ur dennas inre. Och precis som kärlek tvingar oss att skilja ut en människa från de massor som genomströmmar våra liv, ser vi nu hur dödsmedvetandet gör detsamma.

För många kan smittan bli en avgörande och formativ upplevelse i det fortsatta livet. Men när den till sist klingar av och folk kommer ut från sina hem efter lång isolering, då kan nya förvånande möjligheter formuleras. Kanske kan det att ha snuddat vid existensens fundament uppmuntra detta. Kanske kan dödens påtaglighet och räddningens mirakel skaka om kvinnor och män.

Somliga kommer att komma ut från garderoben (alla slags garderober).

Många kommer att förlora sina nära och kära. Många kommer att förlora jobbet, sitt levebröd, sin värdighet. Men när pesten upphör kommer det också finnas dem som inte vill återvända till sina forna liv. Som om de har möjlighet till det kommer att lämna arbeten som i åratal förlamat och tryckt ner dem. Några kommer att lämna sin familj, separera från sin partner. Eller sätta ett barn till världen, eller avstå från det. Somliga kommer att komma ut från garderoben (alla slags garderober). Andra kommer att börja tro på Gud. Ytterligare andra avfalla från tron.

Kanske en ny medvetenhet om livets korthet och skörhet kommer att sporra folk att ompröva sina inställningar. Att kräva mer när de skiljer agnarna från vetet. Förstå att tid – inte pengar – är deras värdefullaste resurs.

Några kommer att för första gången ifrågasätta de val de har gjort, om vad de avstod från och kompromisser de träffat. Om kärlekar som de inte vågade älska. Om liv de inte vågade leva. Män och kvinnor ska undra – förmodligen för en kort tid men möjligheten ska artikuleras – varför de har tillbragt sina dagar med relationer som gjort dem olyckliga.

Det kommer också finnas dem vars politiska syn plötsligt verkar felaktig, baserad bara på rädslor eller värden som inte stämde överens under pestens framfart. Kanske några börjar tvivla på skälen till att deras land har bekämpat sina fiender i generationer och trott att detta krig var en helig plikt. Kanske kan denna svåra mänskliga erfarenhet få folk att avsky nationalistiska känslor, allt som upprätthåller avskildheten och det främmande och hatet och skyttegravarna.

De palestinska konstnärerna Dergham Qraiqea Samar Saad dekorerar ansiktsmasker för att få fler Gazabor att bära dem.Foto: XINHUA/AVALON.RED / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

Möjligen kommer till exempel några för första gången undra varför israeler och palestinier fortsätter att slåss mot varandra, fördärva sina liv i mer än 100 år under ett krig som kunde ha upplösts för länge sedan.

Bara akten att lyfta sina föreställningar från förtvivlans djup och fruktan äger en egen kraft. Fantasin kan inte bara se undergång, den kan också betyda en medvetandets frihet. I paralyserande tider som dessa kan fantasin vara ett ankar som vi kastar från desperationens djup in i framtiden, som vi sedan kan dra oss själva mot. Själva förmågan att föreställa sig en bättre situation betyder att vi ändå inte har låtit pesten nationalisera vårt hela jag.

Varför fyllde vi våra liv på det att livet självt begravdes bakom berg av ting utan syfte?

Så är det möjligt att hoppas att när pesten har upphört och luften fylls av helande, läkande känslor – då kan en annan sorts stämning genomsyra mänskligheten: en känsla av lätthet och ny friskhet. Kanske kan folk uppleva tecken på oskuld utan ett uns av cynism. Kanske kan mildhet plötsligt för en tid bli lagligt betalningsmedel. Möjligen förstår vi att den mordiska smittan har givit oss en chans att att skala av oss flera fettlager av svinaktig girighet. Av tjockt, oreflekterat tänkande. Av ett överflöd som har överdrivits och redan börjat stå oss upp i halsen. (Varför i allsin dar har vi samlat på oss så mycket saker? Varför fyllde vi våra liv på det att livet självt begravdes bakom berg av ting utan syfte?)

Folk kan börja se allt slags knasig samhällelig hantering av överflöd och överdrift och bara vilja spy. Kanske slås de plötsligt av den banala, naiva medvetenhet om det vansinniga i att det finns dem som är mycket rika och andra så fattiga. Det verkligt vansinniga i att en så rik och övermätt värld inte ger varje nyfödd lika villkor. För vi är verkligen en enda smittsam mänsklig väv, ska vi nu upptäcka. Det goda hos varje person är ytterst det goda hos oss alla. Det goda hos den planet vi bebor är verkligen vårt goda, det är vårt välmående och andning, våra barns framtid.

Ska någonting av allt detta verkligen hända? Vem vet? Men även om det händer, är jag rädd att det ska tona ut för snabbt och saker och ting bli som före pesten, före floden. Vad som ska hända med oss tills dess är svårt att gissa. Men vi bör fortsätta ställa oss dessa frågor tills vi har hittat vaccinet.

 

Av David Grossman

Översättning från engelskan Nina Lekander

David Grossman är författare. I augusti släpps romanen Med mig leker livet”. Hans förra roman, En häst går in på en bar belönades med Bookerpriset 2017.

Texten är något kortad från sin ursprungliga form.