Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kamratliga kramar

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Flamman anmäler

den sovjetiske soldaten Vladimir Gelfands Tysk dagbok från andra världskrigets slut, som förlaget Ersatz har givit ut. Recensent Stefan Lindgren ges nästan ett helt uppslag åt att i glad Stalinkramande anda förneka Röda arméns systematiska våldtäkter på tyska kvinnor. "Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt", skriver Lindgren, och Flamman kursiverar meningen. En dagbok utan våldtäktsskildringar är alltså nog för att misstro vad historikerna uppskattar till 1,4 miljoner våldtagna tyska kvinnor. Lindgren beskriver den framryckande Röda Armén som "unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik."

Efter sex års krig

var Berlin en skräckstad bestående av kvinnor utan annat kapital än den egna kroppen. Men massvåldtäkternas Berlin kallar Lindgren lättsamt för "en promiskuös stad" och tar sedan till den äldsta av våldtäktsmyter: "hon bad om det". Lindgren refererar en passage i dagboken där en tysk kvinna erbjuder sig att ha sex med Gelfand, kvinnan har tidigare blivit våldtagen av 20 ryssar. Varför då frivilligt ligga med den 21:a ryssen, undrar Lindgren. Våldtäkt mot mat, våldtäkt mot skydd. Det kan inte kallas för att "söka kärlek" eller att vara "promiskuös". Lindgren kokar en farlig brygd på lika delar sovjetromantik som kvinnohat. Svensk vänster väljer fortfarande Stalin framför feminism.