Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kalle Lind

Nils Petter Sundgren fick Harry Schein att gå i taket

Filmkritikern Nils Petter Sundgren är död.
Nils Petter Sundgren blev 90 år.Foto: FOTO: JOHAN OLSSON/TV4
Nils Petter Sundgren på Guldbaggegalan.Foto: SVEN LINDWALL

Den legendariske filmkritikern Nils Petter Sundgren har gått bort.

Kalle Lind minns en man som introducerade Bresson, Bergman och Tarkovskij, men också förstod kvaliteten i Åsa-Nisse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Nils Petter Sundgren är borta och jag försöker förtvivlat hitta orden som beskriver journalisten och cineasten Sundgren. Alla begrepp jag vill använda har besudlats de senaste åren. Sundgren var en elegant, en vivör, en kulturman, en intellektuell som inte bara satt övertäckt av damm i sitt bibliotek utan gladeligen rörde sig där det hände.

Han spelade tennis med Milos Forman under dennes tid i Sverige, rapporterade med oklanderlig solbränna från varje Cannesfestival under en lång räcka år, visste hur man bar upp en smoking, skrev polemiskt i gamle Stig Ahlgrens anda i Månadsjournalen och Expressen och befann sig i mitten av samma värld som han som reporter bevakade.

Dessutom var han under sjuttiotalet en av televisionens två huvudinköpare av film. Som sådan var han synnerligen fördomsfri. När han köpte in en hög Åsa-Nisse-filmer och andra gamla svenska folkkomedier, gick Harry Schein i taket. Som Filminstitutets grundare såg Schein sig som en värnare av kvalitetsfilm och som sossepolitruk såg han det som monopoltelevisionens uppgift att fostra folket i god smak. Att Sundgren hade mage att lusa ner tablån med tarvligheter och lösmustascher var i princip en odemokratisk handling.

Han förstod att se kvaliteter också i det som inte dissekerade medelklassens själsångest.

De båda möttes 1971 i en hetsig ”Kvällsöppet”-debatt, ledd av P O Enquist och med Vilhelm Moberg som högljudd leverantör av insticksrepliker. Sundgren log mest under sändningen. Han visste att han hade rätt. Inte bara tittarsiffrorna talade till hans fördel – han förstod att se kvaliteter också i det som inte dissekerade medelklassens själsångest.

https://www.youtube.com/watch?v=Zg5pePEzLs8

I sina memoarer ”Inte bara bio” (2010) beskriver han hur han under tidigt sjuttiotal lät SVT visa Paul Morrisseys gränssprängande film ”Flesh” (1968), vilket ledde till ”allmän moralisk skitnödighet” inom programbolaget. Filmen visades med starttid en timme efter ordinarie sändningstid och ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”. Sundgren åsåg även det med ett liberalt småleende lekande på läpparna, fast förvissad om att människor tål att se också det obehagliga och främmande.

Först och främst orienterade han ett par generationer svenska filmintresserade i Bresson och Tarkovskij, Bergman och Truffaut.

Det var också tack vare Sundgren som jag för första gången kom i kontakt med svensk exploateringsfilm: i ”Från pussar till porr” (TV4, 1995) visade han, fördomsfritt och initierat, såväl Torgny Wickmans sexualupplysningsfilmer som den hårdpornografiska ”Fäbodjäntan”.

Men först och främst orienterade han ett par generationer svenska filmintresserade i Bresson och Tarkovskij, Bergman och Truffaut, europeisk arthouse cinema och amerikanskt pang-pang, som ”Filmkrönikans” huvudkrönikör i SVT. I sina magasin visade han de klipp ur filmerna han själv tyckte var bäst och inte de som filmbolagen kastat åt honom. 

Tiderna var förstås annorlunda och förutsättningarna gynnsammare under Nils Petter Sundgrens glansdagar. Men ingen kan säga annat än att han gjorde det allra bästa av dem.

 

Kalle Lind är kulturjournalist, aktuell med boken ”Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättar”. Han driver också SR-podden ”Snedtänkt”

 

LÄS MER: Nils Petter Sundgrens sista artikel på Expressens kultursida: Myten Anita Ekberg