Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kalle Lind

En bro mellan Skåne och världen har rämnat

Peps Persson.
Foto: MATTIAS HOLGERSSON

Kalle Lind minns artisten och musikern Peps Persson, som dog under söndagen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Per Åke Tommy Persson, även känd som Påppe, Linkin’ Louisiana Peps, P.P. King och i synnerhet Peps, har lagt munspel och plektrum på hyllan. Det Skåne som han i princip var trogen ifrån födseln beskrivs ofta – och dessvärre med viss rätt – som inskränkt och främlingsfientligt. Där utgjorde Peps spinkiga uppenbarelse en tung motvikt. Han var en lojt gungande enmansrörelse mot allt bigott och självtillräckligt – samtidigt som ingen någonsin behövde tveka om varifrån han kom. Samma träskor som dansade över hela Moder Jord stod stadigt rotade i den göingska myllan.

Han var en osannolik figur. Mestadels bosatt på platser som Tjörnarp och Vittsjö, just sådana där prickar på Skånekartan som beskylls för särskild misstänksamhet mot utbölingar, skaffade han sig ett musikaliskt-internationellt kontaktnät mot alla odds. I ungdomen hittade han bluesen genom Sveriges Radios försorg: 1964 for SR:s jazzchef Olle Helander runt i Staterna och dokumenterade bortglömda och antikvariska bluesgubbar. Unge Peps, redan före tonåren trummis i en dansorkester och med audiofilin i fadersmjölken, spelade in på rullbandspelare och lärde sig gitarrlicksen, munspelsdrillarna, halsrosslet – rubbet.

Fram till alldeles nyss var det en sanning att det bara finns en Peps.

Han gjorde Chicagobluesen till sin genom att sila den genom skånska diftonger. ”Little red rooster” blev ”Liden rö tocke” och ”Got my mojo working” blev ”Min trollmoj funkar”. Han spelade in en platta över där – ”The week Peps came to Chicago” – men insåg på plats att han inte kunde härma. Han måste göra något eget. Och eget blev det.

Utan större överdrift kan man hävda att Peps blev sin egen musikgenre. Den skånska reggae han stod som anfader för kallas ibland ”scanja”, men akter som Svenska Akademien, Helt off och Timbuktu kan lika gärna sägas spela ”Pepsmusik”. Långt innan någon svensk kunde stava till reggae – jag måste fortfarande använda stavningsprogram – hittade han Jimmy Cliff och Bob Marley. Hans svenska skivbolag Sonet hade distributionsavtal med reggaeetiketten Island och Peps bad dem skicka ner vad de hade till honom i Göinge.

Hela tiden, medan han nyfiket nosade upp och korsbefruktade nya ljud och rytmer, bar han sitt arv i ryggsäcken. Han hörde i den tidiga jamaicanska reggaen fioler och klarinetter och samma stomp som i den schottis hans far och han själv spelat på dansrotundorna i skånska inlandet. I låten ”Samma sång” är han på gästspel i Zimbabwe och hör några melodifraser som ”verkar högst besynnerligt bekanta” från hans egen uppväxt: ”Skånska eller shona gör detsamma.”

Fram till alldeles nyss var det en sanning att det bara finns en Peps. Nu finns det inte ens det. En av våra mest särpräglade röster har tystnat och en bro mellan Tjörnarp och världen har rämnat. Aldrig mer ska förortskids och gamla proggare och – faktiskt – sverigedemokrater samlas på Eslövs medborgarhus för att sjunga samma sång. 

Vi är alla att beklaga.


Kalle Lind är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han gör även podden ”Snedtänkt”.