Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kajsa Ingemarsson: Någonstans inom oss

Nu får Kajsa Ingemarsson en kultursidesrecension. Men det blir inte roligt.
Foto: Cornelia Nordström

Med sin nya "seriösa" roman har Kajsa Ingemarsson slagit in på en ordentlig utförsgång. 

Nina Lekander härsknar till på ett gäng vidskepliga pappdockors kursiverade konversationer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kajsa Ingemarsson har i tid och otid klagat på att hon sällan uppmärksammas av litteraturkritiker, så där som Jan Guillou har brukat göra (trots att han oftast får, inte sällan uppskattande, recensioner).

 Nu får hon en kultursidesrecension. Men det blir inte roligt:

 För något så uselt som Någonstans inom oss kan jag inte minnas ha läst sedan Camilla Läckberg 2007 - men Tyskungen innehöll åtminstone en mordgåta att grunna på.


 Ingemarsson vurmar i stället för det övernaturliga. Här startar vi i karriärkvinnan Rebeckas hopp från Fjällgatan i Stockholm och i det dödliga fall mot asfalten hon under färden hinner ångra. Men för sent. Eller inte? Nu slår så vidskepligheten ut i full blom, och det i en bok som lanseras som seriösare än tidigare romaner.

 Sådant kan gå an om stilister som Majgull Axelsson eller Julio Cortázar håller i pennan. Eller om det spökar i P1:s På minuten. Men under flera långa timmars läsning: icke sa Nicke. Lilltroll är bara efternamnet.


Det är häpnadsväckande att en så erfaren författare - detta är Ingemarssons nionde bok - inte har tagit till sig ens elementa i vilken skrivarkurs som helst: Show, don't tell. Döda dina älsklingar. Lämna lite till läsaren. Underskatta henne inte, och överraska då och då. Använd inte modeord som "fokusera" 15 gånger i samma bok om det inte är parodi.


Redan på sidan 159 förstår man hur det ska sluta. Än värre - vem bryr sig? Pappdockor är lika tråkiga som självmördade spöken. Och redan på sidan två är det tydligt att finansexperten Rebecka är snobbig och har ett extremt kontrollbehov, något som både strax och senare gång på gång förklaras genom en knepig barndom med från­varande far och svag mor.

 Så nu kommer det Idagsidan, igen och igen och igen. Våga tala med din tonåring! Var ärlig, spela inte spel som föder motspel hos andra och gör din älskade olycklig. Et cetera.


Sedan blir det kursiverade konversationer med den personliga assistenten/coachen/ängeln Arayan, möten mellan halvdöda svenskar i ett småmysigt purgatorium och snart nog börjar lampor blinka hemma hos änklingen Mikael och budskap skrivas i imman på badrumsspegeln när Rebeckas lilla­syster Sofia har duschat.


Till på köpet har alla inblandade - inklusive Rebecka som påstås vara superbegåvad - så svårt att fatta, verkar lite dumma i huvudet. Vilket inte får mig som läsare att känna mig smartare utan bara irriterar.

 Och den schematiska strukturen! Ett byggschema som även det står klart i begynnelsen och författaren följer lika noga och repetitivt som Rebecka driver sitt spel mellan avstånd (mycket) och närhet (lite, självklart för lite) i tillbakablickarna - allt detta för att Rebecka själv inte tycks ha läst en enda Idagsida (utan bara Financial Times) och begripit att hon borde ha bearbetat sin faderlösa barndom och övergivenhetsskräck genom terapi.


Om det nu finns någon himmel är detta intrigen från helvetet. Med noll mysterium. Tvärtom flaggas, pekas och skriks det så att man blir döv för förloppet.

 Spöklikt är emellertid att jag får för mig att detta är någon sorts författarens självporträtt (en smart kvinna, tyvärr minus På minuten-humorn). I så fall kanske bra, eftersom Rebecka till slut når självinsikt och kan inträda i det verkliga himmelriket genom "flytande skimmer" och "floder av ljus".

 Kanske ännu häftigare än ljuset den vackra vårvinterdag då Mikael och Sofia tidigare promenerade på Djurgården, fikade vid kanalen, "skrattade och Mikael sträckte ut handen för att stryka bort lite florsocker som hamnat på Sofias haka". I det här läget hörde min bror mina suckar och bad att få läsa ett par sidor. "Oj, oj, oj" sa han. "Stackars dig."


Ja, just det. Jag gillar inte att vara taskig, och jag är ledsen om jag nu gör Kajsa Ingemarsson ledsen. Tröstar mig med att hon själv tror att litteraturkritikernas njugghet beror på att hennes böcker säljer för bra - och att hennes gråt alltså går direkt till banken.

FAKTA

ROMAN
KAJSA INGEMARSSON | Någonstans inom oss | Norstedts, 374 s.