Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kains ansikte

Vredens blick. Anders Breivik bakom sin försvarare. Foto: Heiko Junge

Många norrmän anser att mediebevakningen av rättegången mot Anders Breivik ger honom den plattform han vill ha.
Karl Ove Knausgård menar att rättegången inte är till för mördaren utan för oss och att vi därför bör bevittna den.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I torsdags kväll gick jag över till en granne för att se på nyheterna. Det var Anders Behring Breivik jag ville se. Jag hade förstås redan sett otaliga bilder av honom, läst otaliga artiklar och det som han hade lagt ut på internet innan han lät bomben detonera i Oslo och körde i väg till Utøya, där han hade ihjäl 69 försvarslösa människor.

Under de nio månader som har gått sedan dess har bilden av honom varit ständigt när-varande i mitt liv, precis som i alla norrmäns.

Men för att få ett intryck av en persons karaktär måste man se honom röra sig. Så mycket ryms i kroppshållningen – i händernas, munnens och ögonens rörelser – och jag hade ingen aning om vilket slags utstrålning Breivik hade. Hur han talade och reagerade på den situation han befann sig i. Av någon anledning verkade det viktigt.

 

Karl Ove Knausgård. Foto: Foto: Anders Hansson Så jag satte mig ner med min granne Bo, och där syntes Breivik i rutan, filmad när han lyssnade på sin försvarsadvokat. Hans kropp var avslappnad, ögonen uttryckte först förvåning som om han inte trodde på vad han hörde, sedan intensitet och närapå iver.

"Jag förstår inte", sa Bo, varför de låter honom få så stor plats. Han har ju erkänt, kunde de inte nöja sig med det och bara fälla domen?"

Det är en bra fråga. Morden var politiskt motiverade, så varför ge honom den här plattformen?

Det var ju den han ville ha och gjorde det han gjorde för. Och dessa ändlösa redo-görelser - vad leder de till förutom en skräckslagen sorts förlamning?

Enligt en opinions-mätning före rättegången tyckte två av tre norrmän att medie- täckningen var över-dimensionerad. Själv har jag känt något som påminner om illamående. Och ändå drogs jag till tv-skärmen för att se honom; massmördaren, ogärningsmannen, galningen.

Varför det?

Inte på grund av medlidande med offren och de efterlevande utan snarare av nyfikenhet: vem är det här monstret?

 

När jag först fick reda på vad som hade hänt på Utøya den där julidagen förra året hade jag inte alls det slagets distans. Den förtvivlan som kom över mig var omedelbar och vild. Jag grät. Det fanns inte tankar eller känslor för annat än det mörker som hade sänkt sig.

Men det fanns ljus i bilderna från ön, och det kände jag igen. Det var ljuset vid en norsk fjord en regnig dag. Och jag kände mycket väl till de mörkgröna tallarna vid strandkanten, de gråvita kala klipporna och havet, tungt och stilla och även det grått.

Mitt i allt det välbekanta låg döda kroppar täckta av plast. Någon hade gått runt på ön och skjutit människa efter människa, barn och ungdomar. Deras liv var utsläckta. Å gud i himmelen – liv efter liv, ljus efter ljus.

Men under de veckor som följde återställdes vardagslivet långsamt, katastrofen blev något man talade om, diskuterade och gjorde politiska poänger av. Och mördaren blev ett ansikte som sålde tidningar. En bild, en seriefigur och fiktion.

Medan jag skriver det här sitter han fängslad. Kanske ligger han vaken och tänker på vad han ska säga i rättegångssalen eller på vad han redan har sagt. Kanske är han nöjd. Han har uppträtt kontrollerat, rationellt och avmätt, och blivit bemött på samma sätt.

 

Han har i detalj fått redogöra för sin sida av saken. Han vet vad han har gjort och sagt att hans handlingar går emot den mänskliga naturen, men för att övervinna detta har han använt olika tekniker.

Gemensamt för dem är avstånd och abstraktion.

Att skära av alla band till andra människor, "desensitisera" sig själv och att avhumanisera sina offer, vilka han sköt såsom han tidigare hade skjutit ner fiender i datorspel.

Detta avstånd och det att vända sig bort från samhället har gjort honom omöjlig att tillrättavisa och korrigera. Bibelns Kain och Abel varnar, i ordagrann översättning från hebreiska: "Det brann i Kain, och hans ansikte föll ihop. Och Gud sa till Kain: Varför brinner du, och varför har ditt ansikte fallit ihop? Om du vill göra gott, res dig upp, och om du inte vill göra gott, kommer synden att ställa sig utanför dörren, och det är dig den begär, och du kan besegra den."

Att vända sig bort - vilket inte bara är att inte se utan också att inte bli sedd - är farligt: i det okorrigerade rummet samlas synden.

 

Vad Breivik möjligen anar men nog inte kan förstå omfattningen av är vad som kommer att hända när rättegången lämnar honom och hans världsbild, denna rigoröst upprätthållna fiktion, till förmån för hans 77 offer.

Deras dödsögonblick kommer att redovisas ett efter ett, lika långsamt och metodiskt som när det handlade om förövaren.

De döda kroppar som han lämnade utspridda på gatan, i skogen och på klipporna, i vattnet och på stranden; den sammanlagda tyngden av alla dessa kroppar, och inte bara kropparna utan också deras namn – ett benämnande som kommer att återväcka minnen av dessa älskades skratt, röster och rop, glädje och sorg, men framför allt av det hopp som har gått förlorat.

 

När denna tyngd gör sig påmind kommer allt som Breivik har sagt, hans idéer och föreställningsvärld, att bli till intet. Om detta härskar inget tvivel.

Det kan hända att Brevik kan stå emot även det, men rättegången är inte till för honom utan för oss.

Vi ska se honom som han är, en människa som du och jag, och vi ska se vad han har gjort. Och vi ska försöka förstå.

Det farliga är avståndet, sammanblandningen mellan föreställningen om världen och den riktiga världen, att vända sig bort från den andre.

Och det är just vad denna rättegång, med dess emfas på formaliteter och likabehandling, utmanar.

Vår uppgift är att bevittna den, alltså att låta verklighetens tyngd bryta igenom bilden av verkligheten och korrigera den.

Och aldrig, aldrig någonsin det omvända.

 

Karl Ove Knausgård

kulturen@expressen.se

 

Karl Ove Knausgård är norsk författare, bosatt i skånska Glemmingebro. Fjärde delen i hans omtalade romansvit Min kamp kom ut på svenska i mars.

Artikeln har tidigare publicerats i New York Times.

Översättning: Nina Lekander

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!