Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kafka dansar vilse i en omöjlig situation

Ur ”Processen”. Foto: Sören Vilks.
Petri Sirviö (körledare) och Arsen Mehrabyan (Josef K.) Foto: Sören Vilks.
Arsen Mehrabyan (Josef K.) Foto: Sören Vilks.

”Processen” har blivit storskaligt scenkonstverk på Stockholmsoperan.

Margareta Sörenson ser dansföreställningen av duon som växte upp i Kafkas kvarter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DANS. Stort och mörkt grått: Operans scen är väldig med dörrar som ingenstans leder, dolda luckor, förvridna perspektiv. Kafkas ”Processen” som dans är ett storskaligt scenbildsverk som ledsagas av blandad musik som irrar från Schnittke till Weill och Pärt, ofta med klezmerliknande klanger. Musiken kommer ömsom live från orkesterdiket, ömsom inspelad, och inte alltid med vackra skarvar. Kostymerna är surrealistiska och skrikkören Huutajat kompletterar med att gasta ilsket.

Otacksamt uppdrag

Men om allt är stort, så är själva läsningen mindre. Den dansare som gestaltar Josef K., den moderna människans alltmer alienerade alter ego, får vandra från kapitel till kapitel som i en bok. Från en prolog byggd på ”Förvandlingen” in i ”Processen” kompletterad med några biografiska scener. På premiärkvällen dansades Josef K. av Arsen Mehrabyan, en mogen och avklarnad dansare, som jag sällan sett så blek och otydlig i ett otacksamt uppdrag som sammanhållande faktor.  

En diabolisk cirkusdirektör i glitterjacka, som stående på ett stort klot krossar Josef K.

Först i slutet av denna dansade ”Processen” hettar det till i en scen mellan Josef K. och en roll som är både överstepräst och kanske Kafkas egen stränga pappa. Den enastående dynamiske Jérôme Marchand gör denna fruktansvärda övermänniska till en domptör, en diabolisk cirkusdirektör i glitterjacka, som stående på ett stort klot krossar Josef K. Bild och dans blir ett. 

Jiri Bubenicek och tvillingbrodern Otto har i dansvärlden kallats ”balett-tvillingarna”; de är uppväxta i Prag i Kafkas kvarter, men som barn till cirkusartister fick de resa i Europa under barndomen trots järnridån. Båda bröderna blev dansare hos John Neumeier i Hamburg. Jiri B stannade länge som solist, och började koreografera. Brodern Otto har fortsatt som scenograf, som här, och de två bröderna gästar nu operahus i världen med berättande dansverk.

Dans som transport

I fallet med denna ”Processen” är det dans som mer transporterar en berättelse än gestaltar, förtätar eller finner uttryck för den. Ett stort, visuellt anslag kan vara förlösande, och det ligger nära till hands att påminna om Alexander Ekmans vilda bildäventyr som nyss hade premiär på Stockholmsoperan; men Ekmans bilder är sin egen berättelse. 

Bubenicek har pressat in den moderna litteraturens paradnummer, Kafka, i en episk tradition, och skildrar Josef K. som en ständigt förvånad person i omöjliga situationer. 

Kvinnorna skildras å andra sidan i en sexistisk stil som känns omotiverad och oreflekterad.

Dansmässigt är det föga profilerat, utan i en allmänt hållen modern stil. Några duetter står ut, men kvinnorna skildras å andra sidan i en sexistisk stil som känns omotiverad och oreflekterad. 

En tidlös klassiker som ”Processen” är en öppen bok för tolkningar: politiskt, psykologiskt, existentiellt. Individen som smulas ner av sin omvärld är både verklig och en mardröm. Den stränge fadern/prästen som slutligt krossar Josef K. förblir verkets bästa bild. 

Dans

Processen

Koreografi Jiri Bubenicek

Scenografi Otto Bubenicek

Kungliga Baletten

Kungliga Operan

Speltid 2 t.

Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.