Junker Nils av Eka: Sörmlands musik och teater

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I Astrid Lindgrens novell Junker Nils av Eka ligger ännu en av dessa svårt sjuka pojkar, torparsonen Nils, och feberdrömmer sig till ett medeltida rike där ondskan härskar.

 2002 blev sagan kammaropera av Kim Hedås för Göteborgsoperans lilla scen.

 Nu har denna förstudie till Bröderna Lejonhjärta och Mio min mio tonsatts av Georg Riedel och blivit skolföreställning i regi av Margareta Brilioth. Och den är en liten pärla jag ser i Eskilstuna.

 Det som ser ut som ett magert scenrum – skärmar, säng och fem musiker i gubbväst - fylls upp av Nils själv, skådespelaren Daniel Sjöberg, som sjunger, agerar och hanterar en besynnerligt levande, ond hertigdocka. Dessutom ser Sjöberg ut som en Lejonhjärta-prins. Hade jag varit nio år och på skolbesök hade jag varit förtjust.

 För sängen blir en vindbrygga med stråkknarr som effekt, Hertigens hatmusik är härligt rik på tonartsförflyttningar och föreställningen ger en känsla som man inte kan få på film: att skådespelaren tittar på MIG.

 Georg Riedels musik ekar av nordisk melankoli, medeltid och folkviseton. Det är fina låtar med mellanspel i en snäll atonalitet. Jag njuter av hur Riedel har hoppat mellan ters och oktav och sedan landat på kvinten.

 Astrid Lindgrens historia och Marianne Castegrens vistexter jobbar med en ordmystik där de gillat ord som ”dunkel”. Junker Nils hår ”lyser i dunklet som en hätta av ljus” och det är ett omkväde i texten som slår an något i mig. Förhoppningsvis förstår ungarna också vad de menar.

 I Nils dröm finns en öppning för en annan manlighet med en mjuk kung som ska räddas och som kallar junkern sin ”allra som käraste”. Vi får deala med död, skräck och öm vänskap men Lindgren slutar denna saga från 1959 enligt den gamla utvägen: se, allt var en dröm.

 I sjuttiotalets barnböcker har hon ändrat på det. Men tematiken kan också en vuxen relatera till, nu som då.