Jag minns fortfarande exakt var hyllan med böcker av Jules Verne stod i min barndoms biblioteksfilial. Jag lånade och läste allt som fanns där: kända och mindre kända romaner om excentriska entreprenörer, visionära resenärer, fanatiska ingenjörer. Säkert ofta i översättningar som var nästan lika föråldrade som vissa av 1800-talets teknologiska antaganden och värderingar.
Men det spelade ingen roll. Det tidlösa i Vernes fantasier övervann allt det tidsbundna, precis som det återigen gör när jag nu långt senare läser om En världsomsegling under havet, återutgiven i Norstedts klassikerserie i Roland Adlerberths smidiga men inte helt oförkortade översättning.
Lena Andersson är rätt ute när hon i sitt förord beskriver Verne som en mytskapare. I synnerhet kapten Nemo är en gestalt som överskrider sin upphovsman, och som kunnat användas även av andra (till exempel P O Enquist eller serieskaparen Alan Moore).
Nemo har brutit totalt med samhället och utforskar nu havsdjupen i sin självförsörjande ubåt. Denna farkost har mer drag av minneskapsel än av Noaks ark: allt det bästa av litteratur, konst och vetenskap finns ombord, men Nemo räknar med att dö och har uppenbarligen inga planer på att grunda ett samhälle eller föra sitt arv vidare annat än i skriftlig form.
Den enda kvinna som nämns i boken är hans döda hustru – ett antytt trauma som förklarar brottet med mänskligheten – och endast om man läser in mycket mellan raderna kan man ana att ett av skälen till harpuneraren Ned Lands frustration som fånge på ubåten är dess avsaknad av kvinnor.
Är kapten Nemo en hjälte eller en skurk? Han är både och. Han är en revolutionär, vars idealism slagit över i fanatism.
Han är till lika delar teknik-optimist och melankolisk romantiker.
Han är det bästa och det sämsta av arvet från 1700-talet och den franska revolutionen, från Rousseau till Robespierre. (Så framstår han åtminstone i En världsomsegling under havet – mer information ges senare i Den hemlighetsfulla ön.) Framför allt är han en fantasi om totalt oberoende.
Han är den felande länken mellan eremitens stuga och James Bond-bovarnas undervattensbaser eller de obehagliga ingenjörshjältarna hos Ayn Rand.
Alla de kritiska perspektiv jag som vuxen kan tillföra boken gör det bara till ännu mer av ett nöje att läsa om den. Som sig bör finns även de fascinerande originalillustrationerna med i den nya utgåvan, men endast De Neuville anges som upphovsman. Vissa av bilderna är dock av Edouard Riou, och gravörens namn är Hildibrand.