Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Journalister ska inte vara så himla snarstuckna"

Programledaren Anna Hedenmo är Publicistklubbens nya ordförande.Foto: SOFIA SABEL

På måndagskvällen valdes SVT:s profilerade programledare Anna Hedenmo till ny ordförande i Publicistklubben.

Hon vill bland annat lyfta frågan om journalisternas professionella roll.

– Vi måste bli bättre på att skilja mellan våra egna värderingar och vårt uppdrag som journalister, säger hon.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ett av SVT:s främsta namn, Anna Hedenmo mest känd som programledare för "Agenda", "Min sanning" och som mångårigt nyhetsankare för "Aktuellt" och "Rapport", har valts till ordförande för Publicistklubben Stockholm. Hon efterträder Björn Häger, som suttit på posten i tre år.

Publicistklubben är en ideell förening för personer som i någon form bedriver publicistisk verksamhet  – och vars främsta uppgift är att slå vakt om tryck– och yttrandefriheten samt att främja debatt om journalistik. Bland tidigare ordföranden finns namn som Stina Dabrowski, Jan Guillou och Ulrika Knutson.

 

LÄS MER Per Wirtén: Små ordrevideringar kan sätta stora samhällsskred i rörelse. 

 

Anna Hedenmo tycker att svensk yttrandefrihet står stark, men påtalar att det delvis är en ny situation för journalister som idag ständigt blir ifrågasatta och kritiserade.

– Allt tal om "fejk news" i USA och även här i Sverige påverkar oss. USA har en president som är i krig med medierna, och det spiller över också på Sverige. Dessutom har vi journalister förlorat en del av vår auktoritet i den nya uppkopplade världen. Många av oss funderar mycket över hur vi ska lyckas behålla läsares, tittares och lyssnares förtroende. 

 

Vad tror du ligger bakom den misstro mot etablerade medierna som vissa hyser?

– Det finns en berättigad misstro, eftersom vi beter oss ganska mycket som om vi har en åsiktsgemenskap. Och den som inte är med på den kan bli ganska hårt behandlad. Vi journalister beklagar oss ofta med rätta över nättroll och hård ton, men jag tycker även att det finns en ganska hård ton mellan journalister. 

– Det här med åsiktsgemenskapen är i hög grad en fråga för arbetsgivare och chefer i mediehusen. Det är viktigt att föra en debatt med högt i tak, där en mängd infallsvinklar och åsikter kan rymmas. När vi bestämmer vilka ämnen och vinklar vi ska ta upp på våra morgonmöten måste vi fråga oss: Kan det vara tvärtom? Hur ser frågan ut från ett annat håll? Är det självklart att EU är den bästa av världar, är det verkligen sant att det inte finns svenska värderingar, vilket är barnets perspektiv i nya familjebildningar? Vi glömmer ofta bort de andra perspektiven.

 

LÄS MER: Anna Hedenmo: ”Jag vänjer mig aldrig riktigt vid dålig kritik” 

 

Finns det något mer medierna skulle kunna göra för att öka sitt förtroende hos allmänheten?

– Vi skulle kunna bli mer transparenta. Vi ska inte vara så rädda för att släppa in publiken och visa hur våra diskussioner går, hur vi gör våra avvägningar och varför vi väljer vissa perspektiv. Sedan måste vi kunna argumentera och redogöra för dessa val, men också lyssna på synpunkter och inte vara så himla snarstuckna. 

 

LÄS MER Jojje Olsson: Var finns stödet för fängslade Gui Minahi? 

 

Som ordförande för Publicistklubben säger du att du vill inspirera till ”modigare journalistik”. I vilka avseenden borde journalistkåren bli modigare?

– Jag tycker att vi måste bli bättre på att skilja mellan våra egna värderingar och vårt uppdrag som journalister. Vi skulle kunna vara lite mer nyfikna och vetgiriga och inte så upptagna av att fördöma och markera. Och nu pratar jag naturligtvis inte om opinionsjournalistik.

– Jag tycker valet 2014 är ett bra exempel. Sverigedemokraterna fick nära 14 procent, vilket kom som en chock för många journalister. Jag anser att en lite för stor del av den efterföljande journalistiken handlade om att fördöma och för lite om nyfiken journalistik. Vad handlade detta om, vilka var dessa människor, vad har de för erfarenheter, hur ser deras liv och världsbild ut, hur ser de på oss i medierna och på andra partier?

 

2013 var du med i "Uppdrag granskning" och berättade om hoten och hatet som riktats mot dig och andra kvinnliga opinionsbildare, journalister och medieprofiler. Skulle du säga att situationen har förbättrats eller förvärrats sedan dess?

– Jag har inga siffror på det, men det är helt klart att det fortfarande är ett stort problem. Och det här drabbar naturligtvis både kvinnor och män, men som kvinna rör det sig ofta om sexualiserade hot och det skrämmer nog på ett annat sätt. 

– Hoten och hatet är farligt för yttrandefriheten, för det tystar människor. Man orkar inte alltid. Jag upplevde den här tiden som fruktansvärt skrämmande, och jag har ändå en stark arbetsgivare i ryggen. Jag kan bara föreställa mig hur skrämmande sådana här hot kan vara om man är frilansare eller jobbar på en liten redaktion, som inte har en egen säkerhetsavdelning.

Vad ser du mest fram emot som ordförande för Publicistklubben?

– Att få initiera och leda angelägna och spännande debatter, där det får vara högt i tak utan att folk blir otrevliga mot varandra.

På Publicistklubbens möte på måndagskvällen fick också den svenske förläggaren Gui Minhai, som sitter frihetsberövad i Kina, priset till Anna Politovskajas minne