Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Journalister är inga sanningskommissarier

Håkan Boström, doktorand i ekonomisk historia och skribent. Foto: KATTIS STRÖMGREN
Donald Trump. Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN
Jan Helin, programdirektör för SVT. Foto: IZABELLE NORDFJELL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Mycket tyder på att rädslan för "fake news" är kraftig överdriven både i USA och Sverige.

Håkan Boström tror att debatten snarare beror på frustration över etablerade intressens förlorade privilegier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | MEDIER. Från ledande politiker och nyhetschefer talas det alltmer om att ta upp kampen mot falska nyheter. Det kan tyckas lovvärt. Men i denna kampretorik lurar en stor fara. För svensk del tyder allt på att påhittade nyheter är ett ytterst marginellt fenomen. Beläggen för att utländska makter har något påtagligt inflytande över svensk opinion är också rätt skrala.

Inte ens i USA, där tilltron till etablerade medier är lägre, utgör falska nyheter någon avgörande faktor. En ambitiös studie som gjorts av Stanford University visar att endast 15 procent av amerikanerna uppgav sig ha stött på falska nyheter. Endast 8 procent hade trott på dessa. Och när forskarna frågade människor om det träffat på falska nyheter som forskarna själva hittat på, och som aldrig cirkulerat, så svarade en ungefär lika stor andel ja på det.

Den mänskliga naturen

Slutsatsen man kan dra av detta är att det finns en minoritet i samhället som endast söker bekräftelse på sina förutfattade meningar, snarare än att de påverkas av falska nyheter. Det handlar om inskränkthet, en del av den mänskliga naturen. Något som är svårt, för att inte säga omöjligt, att komma åt med statliga eller mediala kampanjer. 

Varför då detta ståhej om falska nyheter? Det huvudsakliga skälet är nog att företrädare för etablerade intressen känner sig hotade av att de håller på att tappa kontrollen över informationsspridningen i samhället. 

Journalistik beskriver aldrig verkligheten i alla dess detaljer. 

Även om man talar om "falska nyheter" är det något annat man menar. När jag nyligen debatterade detta i "Opinion Live" med SVT:s programchef Jan Helin var han också tydlig med att problemet som ska bekämpas är ett ensidigt spridande av vissa nyheter. Det vill säga: man vill bekämpa viss politisk propaganda, inte bara falsarier och påhitt.

Här passerar man en viktig gräns. Journalistik beskriver aldrig verkligheten i alla dess detaljer. All journalistik bygger på urval. Det gäller i synnerhet granskande journalistik. "Uppdrag granskning" blir knappast "fake news" för att programmet alltid har en tydlig vinkel. 

Politisk propaganda 

En ännu viktigare invändning är att politisk propaganda, som till sin natur är ensidig, faktiskt hör till demokratins grunder. Alla ideologier bygger på "ensidig verklighetsbeskrivning". I ett pluralistiskt samhälle finns inte ett enda sätt att se på världen. 

Det är i icke-demokratier som sanningen slås fast ovanifrån, oavsett om det är kyrkan, kungen eller kommunistpartiet som gör det. Statsvetarnestorn Herbert Tingsten konstaterade för länge sedan att kärnan i den politiska kampen finns i verklighetsbeskrivningen, snarare än i olika värderingar. 

I praktiken går dessa två saker sällan att hålla isär i komplexa politiska frågor.

Forskare vet detta. Bland samhällsvetare finns det en stor medvetenhet om att teori, metod och urval styr hur man ser på samhället. Forskare vet att deras resultat är preliminära och utsatta för ständig granskning och dialog inom forskarkollektivet. En forskare måste välja sitt perspektiv. Vilka fakta man väljer att studera påverkar också verklighetsbilden. Enskilda fakta är inte relativa, men valet av perspektiv och frågeställning är avgörande för resultatet.

 

Schibsted och Bonnier

Många mediechefer och politiker verkar dock sakna dessa insikter. När stora medieföretag, som Schibsted och Bonnier, med statliga Vinnova i ryggen, nu går samman med public service för att ta fram digitala verktyg mot "fake news" finns det anledning att hissa varningsflagg. Journalister är inte forskare. Journalister är utbildade till att rapportera på ett korrekt sätt om konkreta händelser. De kan belysa, men aldrig ge hela bilden av komplexa samhällsfrågor. Det låter sig inte göras neutralt. Speciellt inte på ett begränsat utrymme.

Ingen sitter inne på hela sanningen om samhället. Det är ett skäl till att vi har demokrati. De som nu vill öka kontrollen över informationen förefaller, tvärtemot vad de säger, tycka att vi har fått för mycket demokrati. Aldrig tidigare har vanliga medborgare, genom sociala medier, haft så lätt att nå ut i offentligheten. Det är en revolution jämförbar med Gutenbergs tryckpress eller tidningarnas framväxt under 1700-talet. 

Revolutioner som också bekämpades av makten. Att mängden budskap ökat lavinartat kan förstås irritera. Men svaret är inte några halvoffentliga sanningsministerier. När journalister börjar agera som politiker med totala sanningsanspråk agerar de inte längre professionellt. Satsa i stället på kvalitetsjournalistik, granska gärna vem som står bakom propagandan, men gör er inte till självutnämnda sanningskommissarier. Det senare kommer bara spä på misstroendet mot etablerade medier.

 

Av Håkan Boström

Håkan Boström är doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och skribent.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!