Josefine Jinder
KULTURESSÄ. Jag sitter vid ett skrivbord i ett grått kontorslandskap med panoramafönster och utsikt över själlöshetens mecka: Hammarby sjöstad. Färglöshet, standardisering, svenneliv, Bröd & Salt. Ett svunnet überromantiskt ”Just kids”-liv bestående av bipolärt cashflow, pasta ferrari och dekadens känns som en dröm. Trots att företaget fungerar mer som ett futuristiskt konstnärskollektiv än ett företag innefattar det ju kaffemaskin, kolleger och möten (spyr). Dagarna flyter bort och jag med dem. Hur hamnade jag här? Varför vill någon, varför vill jag, att jag ska sitta här?
Våldet man måste göra på sina ideal för att kunna fortsätta leva det som töntar och fyrkanter kallar för ett ”flummigt liv” skapar inre disharmoni. Oberoende är mitt enda beroende – så för att ha råd att vägra göra samarbeten, medverka i patetisk tv eller stå och vilja ta livet av mig på företags-gig, skaffade jag ett jobb på sidan av för att slippa skiten.
Gå gärna in med en Eternal sunshine–maskin och radera minnet av när jag stod och GRÄT med en kamera upptryckt i ansiktet på 5000 meters höjd för att en ängslig gubbe (som så fort han såg mig på Arlanda började spela luftgitarr och skrika ”OCH DU KOMMER DIREKT FRÅN SPY BAR ELLER???!”) anklagat mig för att mobba mytomanen som var säkerhetsansvarig för att jag tyckte han var en fraud när han inte kunde svara på en enda fråga, eller ah, när vi var så högt upp att vi inte skulle ha täckning på mobilen längre (obehagligt).
Jag säger att jag tog det här beslutet, att säga ja till ett jobb utanför musiken, för att känna mig fri.
Gå gärna in med en Eternal sunshine-maskin och radera minnet av när jag direktsände ett nio timmar långt program om TRAV höggravid? Gå gärna in med en Eternal sunshine-maskin och radera minnet av när jag blundade och tackade ja till ett samarbete med HM som jag fick så mycket (pengar) ångest av efter EN DAG att jag var tvungen att hoppa av och blev ett skolboksexempel i marknadsföringssammanhang på en ”opålitlig profil” (i just det avseendet tror jag dock att jag gjort många, framför allt mig själv, en tjänst). Och gå gärna in med en Eternal sunshine-maskin och radera det ikoniska minnet (som jag inte har) av när jag drack tequila i ”Breaking news” och förklarade för Filip och Fredrik att ”man vill bli som en säck med ved” när man har sex – när vi ändå är i farten.
Det vänstra är mitt favorithörn i terapisoffan. Mottagningen ligger i en gammal lägenhet högst upp i huset i Gamla stan. Samtidigt som jag pratar ser jag Skeppsbrokajen, det har alltid precis blivit mörkt och Saltsjön glittrar som en oljig yta. Jag säger att jag tog det här beslutet, att säga ja till ett jobb utanför musiken, för att känna mig fri. Men jag känner mig inte fri, jag känner mig misslyckad. ”En del av dig är arg på dig för att du lämnade henne bakom dig, det är hon som bråkar och vill bli hörd.”.
Identitetskriser kommer inte smygande utan som en attack. Sen drunknar inte bokhandlarna i självhjälpsböcker av typen ”från artist till kontorskärring i tre steg”. Extrema förändringar kan göra att verkligheten känns som en hyperverklighet, som att man brutit en fjärde vägg. Som ett lajv. Jag har alltså en little Little Jinder – med en tonårings brinnande självhat, drömmar och damp – inom mig som känner sig förorättad för att hon inte kan leva som hon vill.
Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär. Så man måste bestämma sig för hur man ska hantera de ekonomiska utmaningarna som kommer när man inte är populär, business minded, kommersiell, horig eller kompromisskramande nog (det finns många söta små käppar som kan sätta sig i olika hjul) för att bli så rik att man kan slippa this economy som förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner.
Jag skaffade ett jobb för att bli fri. Nu blir jag tvungen att säga upp mig för att det inte finns några bra självhjälpsböcker… skoja. Men den ekonomiska stabilitetens gråa värld fick mig att inse att jag ska sträva efter den frihet som lockade mig från början. Jag drömmer om ett 2024 där idealismen flyger högt och betalar sig. Där ingen behöver offra sina drömmar för pengar utan drömmarna blir en rikedom.
Josefine Jinder är artist, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.