Det är roligt att skrika: ”Nej tack, jag bantar!”

KULTURESSÄ. Första gången jag upplevde det – ruset – var jag 21 år. Det var inte meningen, så jag tackade omständigheterna. 

Jag hade just lämnat en elva år äldre man och min nakenkatt Ingrid. Det blev lite omständligare än vanligt, eftersom han inte bara var min pojkvän utan också chef och fastighetsägare, så jag blev arbetslös, hemlös och ensam över en natt. Är man 21 känns det i och för sig mer livsbejakande än tragiskt att börja om på noll. Jag kunde inte vänta en sekund till på att livet, som det var menat, skulle börja nu och flyttade tillfälligt in i en barack som såg ut som en liten skidstuga vid foten av Observatorielunden. 

Efter några förvirrade veckor som mest bestod av att dj:a in svarta pengar till hyran ringde mitt ex och berättade att Ingrid var död. Hon hade blivit mördad av någon av hans nya flickvänner. Hon hade satt på torktumlaren där Ingrid låg och sov. Som hon alltid gjorde. (Hur förlåter man ett mord?) 

Jag sörjde min katts tragiska död samt mitt eget tragiska liv i ungefär ett dygn innan jag bestämde mig för att byta madrassen på golvet mot en soffa på mitt skivbolags kontor i Brooklyn. Det var vår i USA vilket betyder Winter Music Conference, Ultra Music Festival och Coachella. Ett gäng perfekta skilsmässodiken eller scener beroende på hur man ser på det för en thriving-early-twenties-nånting-tjej-artist. Vi åkte på turné.

Sex veckor senare återvände jag – ja – ”lite trött” till baracken och förutom att det i hallen vuxit fram en botanisk trädgård ur soppåsen som jag glömt slänga vid avfärd så fanns där ingenting. Jag kände mig annorlunda efter resan. Det var inte ett spår av mig kvar. Inte i baracken, inte i USA och framför allt inte i min egen kropp. Jag var tom. Utifrån och in. Det kändes som att även jag, i varje fall känslomässigt, torktumlats till döds. 

Det förvånar mig att aktiv bantning har så låg status när belöningen är så stor.

Kanske var det festen. Kanske var det flykten. Kanske var det för att jag tappade aptiten när jag tappade bort mig själv. Jag ställde mig på vågen. 57 kg. Ruset. Jag glömmer det aldrig och så länge jag inte är för upptagen av att vara fysiskt eller psykiskt sjuk så har jag väldigt mycket energi till att sörja att jag aldrig råkat eller lyckats bli så smal igen. 

Januari är äntligen över. Som många andra tycker jag att januari är ett perfekt tillfälle för tillfällig personlig optimering. Jag kastar mig gladeligen drastiskt in i en militärisk livsstilsförändring för att sedan helt osentimentalt ge upp den så fort årets sexigaste månad februari gör entré. I år testade jag förutom att strypa alkoholen (januarifeeling för basic bitches) också att ”vara i ketos” i trettio dagar. 

Man blir lätt en nyfrälst nutritionselitist av att fördjupa sig i glykos, fettsyror och blodsocker. Man blir också lätt djupt övertygad om att det är extremt intressant att experimentera med sin metabolism. Man blir alltså outhärdlig – så det var inte bara kolhydraterna utan också socialt umgänge som reducerades ner till noll. 

Överflöd började äckla mig. Kontrollbehovet växte sig starkare. Jag kände mig duktig och vaknade konstigt glad. Kaffe med MCT-olja och intermittent fasta försatte mig första veckorna i lätt hypomani, mitt favorittillstånd! Som jag alltid använt mig av när jag behöver bli klar med en skiva. Fast då kallar jag det för ”nun mode”. 

När jag går in i nun mode stänger jag av världen (telefonen), bygger upp en tillfällig studio i sängen och gör bara, och då menar jag bara, musik några dygn i sträck. Jag äter inte och jag sover inte. Jag har flow. Produktiviteten gör mig upprymd och tankarna kommer efter ett tag som från en högre, klarare frekvens. Det är det bästa jag vet. Jag var inte beredd på att hamna i samma upphöjda sinnesstämning, i veckor, av att fasta (banta).

Det förvånar mig att aktiv bantning har så låg status när belöningen är så stor. Det är en svår skamfylld konst att bemästra, speciellt för de som också måste bära det sociala ansvaret att dölja det för omgivningen. Jag har alltid sagt att jag bantar när jag bantar men möts alltsomoftast av motstånd eller nervösa skratt i stället för förståelse trots att exakt alla bantar till och från på mer eller mindre evidensbaserade, destruktiva eller framgångsrika sätt. 

Jag tycker det är roligt att skrika ”Nej tack, jag bantar!” om jag blir erbjuden en bulle. Det hade varit svårt att förklara varför för mitt tonåriga jag som sprang runt på nätterna och sprayade ner anorektiska HM-modell-reklampelare med en stor egenurkarvad dödskalleschablon. 

Det hade varit svårt att säga ”en dag kommer du också bara vilja vara smal”. Det hade varit svårt att säga ”en dag kommer du känna dig så ful i grunden att din högsta dröm kommer vara att sövas av en plastikkirurg med femma i bild och vakna upp med ett helt nytt ansikte”. 

Mitt tillfälligt dödförklarade populärkulturella intresse till trots, har jag lyckats snappa upp att det är inne att vara riktigt smal.

Jag orkar inte rekapitulera orsakerna till min självbild, det är ändå för svårt att veta vad som är vad och det känns debilt att helt och hållet skylla på patriarkatet. När (och varför så sent) blev jag så mottaglig för den skadliga normen? Det feministiska uppvaknandet i tonåren fungerade kanske ändå som någon sorts sköld. Jag vet inte vad som hände sen. Man nöts väl ner. Varför får jag inte för mig att optimera överjaget en sträng månad om året i stället. Jag lovar att det kryllar av nytänkande Harvard-gökar som säljer olika tips, stenciler och svampar som kan läka sargad självkänsla. Note to self: börja gå till Pia igen (leg. psykolog).

Mitt tillfälligt dödförklarade populärkulturella intresse till trots, har jag lyckats snappa upp att det är inne att vara riktigt smal. Inte för att det någonsin varit ute och inte för att jag själv trendigt nog själv försökte bli det i januari (Förresten: gick ner exakt noll gram), utan för att alla plötsligt bara är det och jag förstår inte hur man blir det utan att gå på tjack? Sen förstod jag.

Mother's little helper har gjort comeback. Förr i tiden brukade preludin hålla hemmafruarna smala samtidigt som de euforiskt fistade olika kalkoner med örter och vitlök. Nu får man barbietjacket utskrivet genom att uppsöka privatpsykiatrin, betala 29.995 kronor och säga att man inte kan koncentrera sig och bara göra saker som är kul – sen har du ingen aptit längre men orkar ändå ta hand om barn, göra karriär, ha ett socialt liv och träna. 

Jag är inte tillräckligt funktionshindrad (eller superkraftsförsedd, därom tvista de lärde) själv för att få amfetamin utskrivet. I mitt fall får man nog hoppas på en till riktigt grov skilsmässa – eller bara ett liv i total nun mode – för att hänga med i den tidlösa smal-som-ett-A4-i-profil-trenden.

Så på sikt ser det ändå ljust ut!

Josefine Jinder är artist och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste skiva är ”Salta diamanter”.