Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jonathan Franzen:
Längre bort

Jonathan Franzen.

I sin nya essäbok förkovrar sig Jonathan Franzen i den nödvändiga konsten att vara ensam. Jesper Högström sympatiserar med författarens lidelse för både litteratur och människor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Essä

JONATHAN FRANZEN | Längre bort | Brombergs, 372 s.

För tio år sen gav Jonathan Franzen ut en essäsamling som hette How to be alone. Den har varit en av mina närmaste vänner det senaste halvåret, eftersom jag har känt att jag har delat det specifika problemet: Hur är man ensam? Hur "bevarar man sin individualitet och komplexitet i en stökig och distraherande masskultur", som det står i förordet (den masskulturen har ju inte direkt blivit mindre stökig sedan 2002)? För min rent personliga del, i den svenska kulturvärlden post-Breivik: hur slår man vakt om sin individualitet i ett debattklimat som blir mer och mer mardrömslikt självrättfärdigt, mer och mer upptaget av åsikter i stället för erfarenheter, mer och mer benäget att etikettera folk efter grupptillhörighet (finurligt nog under förevändningen att befria folk från just deras grupptillhörigheter)? Mer och mer benäget att förbjuda folk just rätten att vara ensamma?

 

Det är då Jonathan Franzen har varit min kompis. Han har visat en väg ur allt det här genom att skriva med BÅDE intelligens och humor, genom att vara BÅDE skarpt analytisk och generöst personlig, genom att förankra högkvalificerad litteraturkritik och radikala åsikter om det amerikanska samhället i egna erfarenheter snarare än i ideologier och teorier. Som han formulerar det i förordet till den nyutgivna essäboken Längre bort, att göra upp med alla försök att skapa bekväm distans till omvärlden - den litteraturteori som styrde hans liv när han var 20 år gammal och gav honom en känsla av makt ("den påminde om den moderna konsumtionsteknologin på det sättet"). Den ideologiska ilskan mot samhället som lät honom "hålla sig på sitt rum och rasa och håna eller rycka på axlarna". Göra sig sårbar. Tillåta sig att älska, inte mänskligheten, men enskilda människor. (Vilket också är den utvecklingslinje hans eget författarskap följt, från den kalla och absurda komedin i debutromanen Den tjugosjunde staden till den emotionella förankringen i människorna i Frihet).

Sen kan man se det som en paradox att förutsättningen för denna kärlek är just konsten att vara ensam. Vilket är ett genomgående tema i den protestantiskt fågelskådande svenskättlingen Franzens böcker.

 

I titelessän i den nya boken driver ensamhetslängtan honom ända till den obebodda ön Masafuera ("Längre bort") utanför Chiles kust, utpekad som förebild för ön där Robinson Crusoe led skeppsbrott. Det ger naturligtvis upphov till reflektioner över romankonstens utveckling – Defoes bok brukar ju ses som banbrytande.

Eftersom Franzen har med sig döde vännen David Foster Wallaces aska för att sprida på ön ger det också möjlighet att diskutera dennes försök att bryta sig ur den konventionella romanen. Här är jag säkert påverkad av att jag själv aldrig kunnat uppskatta Wallace - även om Franzen, genom sin uppenbara kärlek till människan bakom böckerna, får mig att önska att jag kunde – men jag kan inte låta bli att undra om Franzen håller tillbaka en uppgörelse här.

Han lärde ju känna Wallace i sina yngre dagar och beskriver då hur han var livrädd för att inte vara tillräckligt "smart" för den mer etablerade kollegan, men han har sedan dess gjort upp med det avantgardistiska idealet i en mycket underhållande essä om modernistnestorn William Gaddis ("Mr. Difficult" i How to be alone) och hans egen utveckling har gått i en helt annan riktning. Här låter han ämnet rinna ut i sanden på ett lite antiklimaktiskt sätt.

Vilket ju också kan ha att göra med Franzens status som världsberömd författare. Frestelserna blir större, både att skriva rapsodiska artiklar och ge ut dem i bokform. Mycket av det som finns i den här volymen är mindre genomarbetat än essäerna i How to be alone (för att inte tala om den underbara självbiografin Den obekväma zonen). Här finns ett par rena bagateller också.

 

Men Franzen är fortfarande min kompis. Dels för att man måste gilla författare som tar de viktiga striderna i livet, till exempel mot de förhatliga människor som pratar i mobiltelefon samtidigt som de expedieras i en kassa.

Men framför allt för hans lidelse för litteratur som en väg att slippa avförmänskliga människorna.

För romanen som ett redskap för att "älska oss själva samtidigt som vi är skoningslösa mot oss själva" (som han skriver om Kafka), för att "bevilja en fullständigt påhittad person samma slags högtidliga respekt och tysta, stöttande intresse som jag beviljar mig själv i mina bättre stunder som människa" (som han skriver om Alice Munro). För ensamheten som är nödvändig eftersom den är den enda vägen ut ur ensamheten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!