Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jonas Holmberg

Ishiguros filmer lockar fram vår mänsklighet

Anthony Hopkins och Emma Thompson i "Återstoden av dagen".
Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Jonas Holmberg, medarbetare på Expressens/GT:s kultursida. Foto: / GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Jonas Holmberg om Kazuo Ishiguros sorgliga filmkonst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET | FILM. Kungen av samtida stumfilmspastisch heter Guy Maddin. Hans absurda formexperiment är alla underhållande och omskakande, men det är en film som sticker ut som hans bästa: ”The saddest music in the world”, baserad på ett originalmanus av Kazuo Ishiguro

Filmen handlar om en baronessa som 1933 arrangerar ett slags global schlagerfestival, där världens nationer tävlar om vilket land som kan frambringa den allra sorgligaste musiken. Siams sorgsna flöjt ställs mot Mexikos melankoliska stråkar i en film som är märkligt rörande mitt i sin kaotiska infallsrikedom.

Det är lätt att misstolka filmen som att den driver med sentimentaliteten, men i själva verket är det en hyllning till den kultur som lyckas skapa starka känslor i publiken. Och om det är något som präglar de andra filmerna som Kazuo Ishiguro varit inblandad i så är det just starka känslor.

 

LÄS MER - Marit Kapla: Ishiguro skriver som Selma Lagerlöf 

Romantiska "Never let me go"

Själv grät jag både en och två gånger till den romantiska framtidsdystopin ”Never let me go”, men det är så klart James Ivorys älskade tolkning av ”Återstoden av dagen” som har fått näsduksindustrin att korka upp champagnen så fort en ny Ishiguro-filmatisering annonseras.

Scenen där Stevens, den korrekte butlern på Darlington slott, håller masken trots budet om hans fars död ger Anthony Hopkins möjlighet att excellera i Oscarmässigt medryckande filmskådespeleri. Ännu mer känslosamt blir det när han inte vill visa vilken bok han läser för Emma Thompsons hushållerska. 

 

LÄS MER - Jens Liljestrand: Ishiguro är en Kafka för rymdåldern

 

När hon väl får fatt på boken och upptäcker att det är en ”sentimental kärlekshistoria” är det som att alla fasader faller. Den hämmade Stevens blir mänsklig genom den känslostyrka som han bara kan nå genom kulturen. I samma stund skänker filmen en liknande upplevelse av djupt känd mänsklighet till publiken.

Hade baronessan från ”The saddest music in the world” arrangerat en tävling för världens sorgligaste filmer, så skulle Kazuo Ishiguros filmografi i alla fall ta sig fram till kvartsfinal. Jag skulle hålla tummarna.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressens/GT:s kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival. Läs fler av hans texter här.