Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Holmberg

Filmens värld kommer inte att bli sig lik igen

Ur ”Charter”.Foto: Sofia Olsson/Nordisk Film.
Jonas Holmberg.Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

När världen och biograferna öppnar igen kommer landskapet för filmen att se annorlunda ut. 

Jonas Holmberg ser en segdragen maktkamp närma sig slutet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Efter ”Sameblod” var vi många som såg fram emot att Amanda Kernells nya film skulle få biopremiär. Debutfilmen var något så ovanligt som en kritikerhyllad svensk film som också älskades av publiken. Men trots fina recensioner kommer det resortbaserade vårdnadstvistdramat ”Charter” inte nå någon stor biopublik i vår. Tvärtom. Filmen började visas för en dryg vecka sedan, samtidigt som biosalongerna avfolkades. Nu har de flesta biografer stängts helt, och det är högst osäkert om alla kommer öppnas igen.

Det är förstås inte bara i Sverige som Coronaviruset redan har fått enorma konsekvenser för filmbranschen. Att biografer i hela världen står tomma innebär inte bara extrem press på enskilda biografägare, det dränerar branschens viktigaste intäktsström. Premiärer skjuts upp och inspelningar ställs in. Hundratusentals filmarbetare har redan förlorat sina jobb.

De ville inte åka hem på grund av viruset. Mer än så var det inte då.

Jag skulle egentligen ha åkt till Vilnius den här veckan, för att sitta i juryn på stadens internationella filmfestival. Men festivalen är inställd, precis som Tribeca i New York, South by Southwest, i Austin, Hot Docs i Toronto, CPH:DOX i Köpenhamn och mängder av mindre festivaler. Jag arbetar som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival. Vi klarade oss med en hårsmån. Den 31 januari introducerade jag Amanda Kernell inför den europeiska premiären av ”Charter” på festivalens huvudbiograf Draken. Då hade jag just fått veta att ett kinesiskt filmteam skulle stanna ett par extra nätter i Göteborg. De ville inte åka hem på grund av viruset. Mer än så var det inte då.

Att ställa in en filmfestival innebär en ekonomisk katastrof. Liksom andra evenemangsorganisationer har man kostnader hela året, medan intäkterna samlas till ett enda tillfälle. Det viskas redan om vilka inställda festivaler som inte kommer komma tillbaka nästa år. De dramatiska konsekvenserna var antagligen anledningen till att världens största filmfestival i Cannes dröjde så länge med att säga något alls, men förra veckan meddelade de att festivalen inte kommer äga rum i maj. Kanske blir det nåt i sommar.

Claude Lelouch, Jean-Luc Godard, François Truffaut, Louis Malle och Roman Polanski inför Cannes 1968.Foto: HUFFSCHMITT/SIPA / SCANPIX / SIPA PRESS SCANPIX SWEDEN

Filmfestivalen i Cannes är centralpunkten i det globala ekosystemet för konstnärligt syftande film. Att festivalen nu ställs in, för första gången sedan 1968 när en revolutionsrusig Jean-Luc Godard ledde protesterna och Geraldine Chaplin hängde sig i ridån, kommer påverka branschen på djupet. I stormens centrum finns motsättningen mellan biografernas gamla pengar och strömningsaktörernas nya, en fundamental konflikt som fått sin symboliska spelplats just i Cannes de senaste åren. Backad av franska biojättar förbjöd festivalen filmer utan traditionell biografdistribution att tävla om Guldpalmen, och Netflix svarade med att dra tillbaka alla sina filmer (vilket bland annat ledde till att Alfonso Cuaróns ”Roma” hamnade i Venedig i stället). 

Nu har coronaviruset förskjutit positionerna i den infekterade konflikten. Med stängda biografer och publiken i karantän spås strömningstjänsterna nå rekordsiffror, och parterna har hastigt övergivit de välbefästa skyttegravar varifrån de grälat om biograffönstrets exklusivitet. Stora Hollywoodfilmer släpps direkt för hemmamarknaden och Netflix har till och med fått sänka bildkvaliteten för att all serieströmning inte ska blockera den samhällsviktiga digitala infrastrukturen.

Även filmfestivalen i Cannes har omvärderat sin relation till internet, och har beskrivit hur de arbetar för att kunna genomföra de marknadsliknande delarna av festivalen online. Redan nu har mer framåtlutande festivaler som CPH:DOX och Vilnius flyttats online (jag tittade på den litauiska invigningsceremonin i skogen och ska delta i juryöverläggningar från köksbordet) men att det konservativa Cannes kan komma att begränsas till en digital version är ändå förbryllande, och coronakrisen reser frågor om filmfestivalernas själva väsen.

Just nu sitter flera svenska filmskapare och hoppas på att deras film ska bli utvald till Cannes.

Är det fortfarande en filmfestival om inga filmer visas? Kanske, i alla fall delvis. De festivaler som nu genomförs digitalt kommer knappast locka en jämförbar publik, men genom att offentliggöra sina urval och dela ut priser kan de kanske upprätthålla sin funktion som kvalitetsstämpel. När en film väljs ut till Cannes ökar inte bara dess ekonomiska värde, den tillskrivs också omedelbart ett konstnärligt värde som vanligen leder till fler festivalinbjudningar och mer positiva recensioner. 

Ur ”Parasit”.Foto: TIFF

Festivalerna har tagit över kritikernas roll som filmkulturens dominerande smakdomare, och just Cannes status har kanske aldrig varit högre än just nu, när Bong Joon-hos ”Parasit” blivit ett globalt fenomen med Guldpalmen i ryggen. Just nu sitter flera svenska filmskapare och hoppas på att deras film ska bli utvald till Cannes. Och om den blir det, att urvalet hinner annonseras innan festivalen kanske ställs in igen. För dem är en inställd festival också en festival.

Yalitza Aparicio i filmen ”Roma”.Foto: Netflix

När världen och biograferna öppnar igen kommer landskapet se annorlunda ut. Förhoppningsvis kommer ”Charter” få en publik till slut. Kanske genom en nypremiär på bio. Kanske hos någon internationell strömningsaktör. Kanske i ombordutbudet i flygstolsryggarna, när svenskarna frisknat till och drar till Kanarieöarnas charterhotell för att glömma alltihop. 

Coronakrisen kan bli den knuff mot digital omställning som avgör den internationella filmbranschens segdragna maktkamp, och slutgiltigt ger ledartröjan till strömningsaktörerna. I ett svenskt perspektiv: en maktförskjutning från våra kinesiskägda biografer till amerikanskägda nätjättar. Den ännu olösta frågan om hur våra filmpolitiska modeller ska möta den här utvecklingen kommer bli än mer akut. Snart är det final call för den europeiska filmpolitiken.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressens kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.