Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Vi måste hitta sätt att bearbeta vår rädsla

Rasmus (Adam Pålsson) och Benjamin (Adam Lundgren) i filmatiseringen av ”Torka aldrig tårar utan handskar”.Foto: PETER CEDERLING
Jonas Gardell.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vi har en kamp att föra mot corona-viruset – men också mot vår egen dödsångest. 

Jonas Gardell skriver om de första åren med aids och att lära sig leva i pandemins tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag minns hur den äldre manliga läkaren på Södersjukhuset tittade upp från sina papper på skrivbordet och blängde bistert på mig när jag generat pep att jag var homosexuell. ”Jaha”, sa han ogillande, ”det får du aldrig mer vara. Du får aldrig mer vara homosexuell!”

Det var under de första åren med aids.

Också då rasade en infekterad debatt mellan de som krävde hårda tag, masstestning, isolering och till och med koncentrationsläger för smittade, och de som ville följa en mjukare linje med öppenhet, information och tillit som främsta verktyg att bekämpa viruset.

När en ny pandemi nu bara några decennier senare hotar vår tillvaro, har det slagit mig hur märkligt det är att faktiskt inte någon enda kommit på att fråga oss aids-överlevare om våra erfarenheter.

Så här var det. Först drabbades vi av panik. Vi skulle aldrig mer, som läkaren på Södersjukhuset beordrat mig, ha sex. De första direktiven som kom förbjöd också i stort sett allt. Till och med kyssar var för riskabelt.

Jag minns säkrare sex-broschyrer som försökte övertyga oss om hur sexigt det var med massage och säga snuskiga ord till varandra.

Man sa oss att deras liv varit bortkastade, bortslösade, värdelösa.

Men så småningom förstod vi att vi inte kunde sluta vara homosexuella. Massage och snuskprat var inte tillräckligt. Vi kunde inte sluta leva. Viruset fanns hos oss för att stanna, något botemedel var inte i sikte. Så vi måste skaffa oss en relation till hiv som gick att leva med.

Vi måste skydda oss utan att skydda oss till döds.

Vi måste hitta ett sätt att umgås med våra smittade vänner och finnas där för dem. 

Och när vi lärt oss mer om hur viruset smittade och inte smittade, måste vi hitta ett sätt att sluta vara rädda och våga torka tårar utan handskar.

Vi hade en kamp att föra mot viruset. Men vi hade lika mycket en kamp att föra mot vår egen panik, vår egen dödsångest och vår egen rädsla.

Våra vänner som gick bort var 20, 30, 40 år gamla. Man sa oss att deras liv varit bortkastade, bortslösade, värdelösa. Omvärlden mätte ett livs värde i hur långt det blev och i hur personen reproducerat sig. I dödsannonsen räknades släktleden upp: ”Vår älskade pappa. Vår farfar. Vår farfars far.”

En modell av Sars-CoV-2-viruset.Foto: NATIONAL INSTITUTES OF HEALTH HANDOUT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Vi måste därför hitta ett sätt att förklara hur våra vänners liv faktiskt inte varit bortkastade utan ändå varit värda att leva, trots att de inte blev så gamla.

Och kanske kan vi i dag lära oss något av våra erfarenheter av åren med aids på 80- och 90-talet. Lära oss att leva medvetna om dödens möjlighet.

I sin bok ”Att vara dödlig” skriver författaren och professorn Atul Gawande: ”Under hela historien, fram till helt nyligen, var döden en gemensam och ständigt närvarande möjlighet. Det spelade ingen roll om man var fem eller 50 år. Varje dag var ett tärningskast. /…/ Livet och hälsan tuffade på i jämn takt, utan problem. Sedan slog sjukdomen till och botten gick ur, som om en fallucka öppnades… ”

Missförstå mig inte. Naturligtvis ska vi skydda oss och varandra så långt vi förmår, och det är fantastiskt att medicinen och folkhälsan utvecklats och gett de flesta av oss ett så mycket längre och friskare liv, men jag tror också, som jag tidigare skrivit att vi lever våra liv bättre om vi förstår att det vi har är en utmätt tid.

Den enda död vi godkänner är en död där livet liksom saktar ner och stannar av sig självt.

Kanske måste vi vänja oss vid den tanken igen. I alla fall hitta sätt att bearbeta vår rädsla. För som Mark brukar säga: ”Rädda människor blir dumma i huvudet, och dumma människor fattar korkade beslut”.

Vid 1900-talets inledning var medellivslängden under 50 år. På 1500-talet skrev den franske författaren Montaigne, att den mest ovanliga, unika, extraordinära döden och därför den mest extrema döden, var att dö av ålderdom.

Sedan bara några årtionden gäller tvärtom, att all död som inte är av ålderdom är en för tidig död.

Den enda död vi godkänner är en död där livet liksom saktar ner och stannar av sig självt.

Detta, tror jag, är ett kolossalt feltänk.

När Marks mamma gick bort i cancer, för bara några veckor sen, var hon 76 år gammal.

En av de vanligaste reaktionerna när folk får höra det är att de lägger huvudet på sned och utbrister beklagande: ”Men det är ju ingen ålder!”

Det gör mig varje gång lika rasande.

Jo, 76 är fan i mig en ålder! Förminska henne inte!

Och svärmor hade ett bra liv. Livet är inte en tävling där den som blir äldst vinner. Vi lever våra liv bättre om vi förstår att det vi har är en utmätt tid.

Om det blir kort, mitt liv, eller långt, det vet jag inte. Men en sak vet jag. Jag vill leva ett liv värt att dö för.

I min barndoms baptistkyrka sa pastorn i slutet av varje gudstjänst: ”Om Herren dröjer ses vi igen nästa söndag”.

Om Herren dröjer.

Vi väntade ju som kristna på Jesus återkomst, och det var verkligen inte vår sak att tvärsäkert påstå att han inte tänkte komma närmsta dagarna.

Därför detta ödmjuka ”om Herren dröjer”.

Som förhållningssätt till livet är det rätt skönt.

Min egen mamma var dement och bodde på äldreboende i många år. Varje år skulle vi barn ta ställning till om mamma skulle få en spruta mot årets influensa.

Första åren var det självklart att mamma skulle få sin spruta. De senare åren var det lika självklart att hon inte skulle få det.

För vi måste unna mamma möjligheten att faktiskt få dö.

Om det nu var så det blev. Om Herren behagade vara så snäll och inte dröja.

Att däremot isolera henne i flera månader, kanske år, utan fysisk kontakt med barn och barnbarn, för att till varje pris hindra att hon blev sjuk, skulle ha varit en ohygglig och grym tanke.

Kanske har många 30, 40-åringar i dag en läxa att göra, såsom vi aids-överlevare tvingades till på 80-talet, och som människan tidigare tvingats göra i alla tider. 

När Marks morfar dog var han 95 år gammal. Marks moster föreslog på fullt allvar att de i dödsannonsen skulle skriva: ”Varför?” 

Marks mamma svarade, att det tyckte inte hon, hon tyckte att de skulle skriva: ”Varför inte?”

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.