Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Vi behöver ett datum när Sverige ska öppnas igen

Stefan Löfven, statsminister (S).Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
Jonas Gardell, författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Coronaviruset.Foto: Colourbox

Politik är inte att administrera olika myndigheters beslut. Politik är att vilja.

Jonas Gardell skriver om behovet av en plan för att återvinna vårt öppna samhälle och vår mänsklighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. På en presskonferens i fredags lovade kulturminister Amanda Lind och inrikesminister Mikael Damberg ett stödpaket på 2,5 miljarder till idrott och kultur samt en översyn av det regelverk som lett till sådan absurda och ödesdigra konsekvenser för teater- och underhållningsindustrin de sista månaderna.

Jag är glad att Amanda Lind och Mikael Damberg äntligen väckts ur sin passivitet och lyssnade på alla oss verksamma i en bransch som så länge försökt få regeringen att förstå de speciella villkor vi arbetar på.

Ett stödpaket och ändrade regler var två av de tre akuta åtgärder som jag krävde i min artikel för drygt två veckor sedan.

Återstår besked om ett datum då vi får öppna på riktigt. Och det är ett besked som måste komma.

Snart.

Faktiskt de närmsta veckorna.

För som såväl kultur- som inrikesministern numera är så medvetna är teater- och underhållningsindustrin en planeringsbransch. 

Så vad säger ni? 24 januari? Alla teatrar och konserthus öppnar igen. 25 februari? 

Det vore fantastiskt för landets trubadurer och ståuppkomiker om man redan i höst får uppträda för fler än 50, men för alla större uppsättningar är hösten redan borta. 

Jag förstår svårigheten som Amanda Lind, Mikael Damberg och hela regeringen står inför, jag förstår den politiska och mänskliga risk man tar i och med att man bestämmer ett datum.

Kulturminister Amanda Lind (MP) och inrikesminister Mikael Damberg (S).Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten, som det heter.

Men vet ni, i min bransch är det exakt vad vi gör varenda gång.

Jag vet flera år i förväg exakt vilket datum jag ska ha premiär och på vilken teater, och måste säga till alla hur fantastisk min föreställning kommer att bli, och jag har förstås inte en jävla aning, jag har sannolikt inte ens börjat skriva på den.

Ett datum måste jag likt förbaskat sätta. Så jag har något att arbeta fram emot. Så ska vi säga 24 januari? Eller 25 februari? 

Men om det sker ett massutbrott i höst? Om det kommer en andra våg? Ja, men jag säger inte heller att datumet ska sättas i höst. Jag förstår att vi behöver tid att förbereda oss. Likafullt måste vi sluta flyta runt och ta kommandot över vår tillvaro igen.

Socialminister Lena Hallengren sa häromdagen apropå den plågsamma isoleringen av våra äldre: ”I väntan på att Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen återkommer med hur de ser på att man tar bort förbudet och vad man skulle behöva ha på plats i stället förlänger vi förbudet till sista september.”

Hon väntar med andra ord på att tjänstemän på Folkhälsomyndigheten ska bestämma åt henne.

Och håller oss därmed på sträckbänken. Håller oss frustrerade, flytande. 

Det är ju helt tokigt.

Hennes uppgift är att ta in underlag från alla relevanta håll – inte bara Folkhälsomyndigheten - och sedan peka ut en riktning och fatta ett beslut.

Ja, trots att det innebär en risk och hon kan få rejält med kritik om det går åt pipan.

Statsepidemiolog Anders Tegnell.Foto: STINA STJERNKVIST/TT

Vi kan inte ha en regering som passivt avstår från att regera. Anders Tegnell har vid upprepade tillfällen sagt, att vi kanske aldrig kommer kunna återgå till det normala.

En sådan tur då, säger jag, med all respekt för honom i övrigt, att det inte är han som är statsminister.

Politik är inte att administrera olika myndigheters beslut. Politik är att vilja. Politik är att ha en vision.

Nu behöver vi ledare som ställer sig upp och säger: Vi SKA klara det här allesammans. Vi SKA återvinna vårt öppna samhälle och vår mänsklighet igen. Och så här ska vi gå till väga.

Epidemiologer och smittskyddsläkare är säkert bra på virus och bakterier, men ärligt, de är inga bra livscoacher. Det finns så oändligt många fler parametrar att ta hänsyn till.

Jag tror att vi måste ha ett frigivningsdatum för Sverige.

Vad vi behöver mest av allt nu är hopp. Vi behöver framtidstro.

Och vi behöver en plan.

Sedan i mars lever vi alla i en märklig overklighet. Bokstavligen mardrömslik.

Tiden har tänjt ut sig och krökt sig, vår tidsuppfattning är helt galen. Allt är osäkert, allt flyter.

Vi befinner oss i tills vidare.

Ett tills vidare som inger många av oss olust och obehag.

För det är inte bara teater- och underhållningsindustrin som är en planeringsbransch. 

Livet själv är en planeringsbransch.

Får vi resa? Vet inte. Får våra barn gå i skolan? Vet inte. Har jag kvar jobbet? Vet inte. Kan jag jobba nästa år då? Vet inte. Får jag ha bröllopsfest? Vet inte. Får jag begrava min mamma? Vet inte. Får jag fira min sons student nästa juni? Vet inte. 

Men det som nu är ett undantagstillstånd kan inte vara en regel.  

Det sägs att det värsta fängelsestraffet är det som inte är tidsbestämt. För det lämnar den dömde utan hopp.

Jag tror att vi måste ha ett frigivningsdatum för Sverige.

För hoppets skull.

Stefan Löfven, i sitt sommartal, pratar om vad som skall ske ”efter” pandemin, men när detta ”efter” är, är fortsatt osagt, fortsatt flytande. Han lämnar oss i tills vidare.

Vårt sätt att leva, var det så lätt att ge upp? Hålla våra äldre i handen, smeka dem över underarmen? Komma samman med andra på en bio och känna pirret av förväntan när mörkret sänks och filmen börjar? Sitta med en glass på Dramatens trappa i vårsolen? Skrika av skratt i Lisebergs berg- och dalbana. 

Vi måste bestämma oss för att fortsätta.

Länder som plågats av krig och terrorism har alltid strävat efter det. Att fortsätta. En buss sprängs, ett köpcentrum utsätts för en självmordsattack. Man upprörs, man sörjer, man skriker ut sin vrede. Men nästa dag går bussarna som vanligt. Nästa dag öppnar åter köpcentret.

Man fortsätter.

Vårt motstånd måste vara detta, att vi fortsätter.

Det börjar bli tomt i människors själar.

Sven Ryttare är en 68-årig herre som driver Bredäng camping utanför Stockholm, och som nu, en dag i taget, förlorar sitt livsverk utan att han liksom getts en chans att kämpa emot och försvara sig. I en intervju i DN säger han: ”Från att i princip ha arbetat dygnet runt står allting still. Det är tomt. På campingen, i själen.”

Jag tror att det där sista är sant och måste tas på mycket mer allvar än vad epidemiologer och smittskyddsläkare och därmed i förlängningen regeringen gjort.

Det är tomt inte bara på jobbet eller i plånboken.

Det börjar bli tomt i människors själar.

Och då riskerar vi något mycket värre än ett virus.

Därför tror jag att vi måste bestämma ett datum, om inom en inte alltför snar framtid, när vi öppnar.

Alltså inte bara teatrarna, konserthusen och sportarenorna.

Utan öppnar hela Sverige. Stor nypremiär!

Sedan har vi hela tiden från nu och fram till dess, att arbeta arslet av oss allesammans för att vi ska nå dit i tid, göra vad vi kan för att undvika smittan och utarbeta planer för hur vi skyddar dem som måste skyddas.

Corona-test.Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

En plan för äldreboendena, en plan för smittspårning, en plan för att isolera de sjuka, inte hela resten av samhället. Feberscanning på teatrar, konserthus och idrottsanläggningar där folk kommer samman. Munskydd i kollektivtrafiken och platser där vi trängs. Hålla fast vid vår nyvunna vana att ständigt tvätta händerna. Förhoppningsvis har ett vaccin börjat kunna distribueras.

Så Mikael Damberg, Amanda Lind, alla övriga i regeringen och naturligtvis Stefan Löfven.

24 januari? 25 februari?

Sätt ett datum! Ge oss hopp! Något att arbeta emot.

Och sedan tar vi ett gemensamt ansvar för att vi tillsammans ska göra en strålande premiär, med stående ovationer och hela Sverige som en jublande publik.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Läs hans tidigare artiklar om pandemin nedan.

Se ett utdrag ur Stefan Löfvens sommartal.