Jonas Gardell

Vem är det som flyr hit och fusk-bögar?

SD-LEDAREN. Jimmie Åkesson.
Foto: ALI LORESTANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det finns en anledning till att SD är det enda parti som inte är välkommet i Pride-paraden. 

Jonas Gardell förklarar varför man inte både kan vifta med regnbågsflaggor och samarbeta med SD.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I förra veckan skrev jag en upprörd och förtvivlad text efter att ha tagit del av SD:s rapport ”Lägst invandring i Europa” där de lade fram förslag för att förhindra flyktingar och andra att komma hit. Jimmie Åkesson förtydligade med att ”det ska vara nära noll asylinvandring” och bland annat vill SD förbjuda att någon får asyl som konverterar till kristendom eller kommer ut som homosexuell i Sverige för det vore att ”själv skapa en flyktingsituation efter att ha lämnat ursprungslandet”.

SD hävdade att de andra partierna i högerblocket i princip hade gått med detta. 

Ulf Kristerssons första reaktion var ett försök till överslätande: ”Som jag förstått SD:s förslag handlar det om att motverka fusk i systemet.”

Men då måste jag få fråga Ulf: Exakt vilka är det som fuskat i systemet? Känner du till ett enda exempel?

För jag gör det inte.

Jag misstänker att jag genom åren engagerat mig en smula mer i hbtq-frågor än Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, och jag har aldrig stött på eller hört talas om någon som kommit hit och fusk-bögat sig.

Men genom att på detta sätt antyda fusk kan man misstänkliggöra alla hbtq-flyktingar och det är djupt olyckligt.

Men det går liksom inte både att inte ha någon asylinvandring alls och lova hbtq-flyktingar asyl.

Ulf Kristersson sa efter det där med ”fusk i systemet” att Moderaterna och Sverigedemokraterna ”delar ambitionen att invandringen till Sverige ska ligga på EU:s miniminivå”.

Bara några timmar senare ändrade han sig dock och sa istället: ”jag och Moderaterna kompromissar aldrig om att hbtq-personer ska få asyl i Sverige om de förföljs i sitt hemland på grund av sin sexuella läggning. Värt att tillägga är att Moderaternas linje dessutom är att hbtq-personer ska prioriteras i kvotflyktingsystemet.”

Men det går liksom inte både att inte ha någon asylinvandring alls och lova hbtq-flyktingar asyl.

Frågan blir då: När är det man ska tro på Ulf Kristersson?

Är det när han säger det ena eller när han säger det andra?

På 1990-talet var Ulf Kristersson tidig bland Moderaterna att vara för HBTQ-rättigheter.

Men då var han å andra sidan också för fri invandring.

Och lovade att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.

Så vilket är det som gäller?

Ska vi rentav fråga Hédi Fried vad hon tycker hans löften är värda? Eller hennes syster Livia Fränkel som är hedersordförande i Föreningen Förintelsens Överlevare och som i en debattartikel i DN nu skriver att de ”ser med ilska och förskräckelse på hur M, L och KD sviker sina löften”.

Och apropå att alla hbtq-flyktingar inte kommer ut förrän de är i ”trygghet” i Sverige (en majoritet av alla hbtq-flyktingar uppger sig ha blivit trakasserade på flyktingförläggningarna, därav citattecknen): det går ju inte att komma ut i hemländerna.

De riskerar förföljelse, dödstraff och att förskjutas eller dödas av sina familjer.

En homosexuell flykting från Iran som är nära vän till mig är en av alla dem som först inte vågade berätta för Migrationsverket att han var gay, och som Jimmie Åkesson därför vill avvisa.

När han väl berättade nådde det också nästan genast hans släkt i Iran.

Jag har sett filmen de skickat honom. Där de skriker att de ska döda och stycka honom med kniv om han någon gång mer vågar visa sig i hemlandet.

Att man särskilt vill försvåra för homosexuella är inget nytt. Tvärtom.

För så är det: när man en gång kommit ut som hbtq i Sverige kommer man aldrig mer kunna återvända till sitt hemland. Ofta aldrig mer återse sin familj.

Är det så underligt att man tvekar? Att man avvaktar? Att man berättar först i sista stund när alla andra möjligheter är uttömda?

Vad skulle du själv göra?

Många vet heller inte att det går att söka asyl i Sverige för att man är homosexuell. Det är först sedan man kommit hit som man får veta att man faktiskt kan leva öppet med en homosexuell identitet, att man får vara stolt över den man är.

Och tro mig, som har engagerat mig i många homo-flyktingfall genom åren, det är svårt att bli trodd.

Min iranske vän hade blivit både torterad och fängslad i Iran och hade en stämpel i sitt iranska pass som pekade ut honom som ”pervers”. Ändå blev han inte trodd. Trots alla bevis och trots att han var ensam vårdnadshavare till två barn tog det sju år för honom att ens få tillfälligt uppehållstillstånd.

Och nu vill SD inte ha någon asylinvandring alls och nämner homosexuella (och kristna konvertiter) särskilt.

Att man särskilt vill försvåra för homosexuella är inget nytt.

Tvärtom.

Jag ska inte dra upp alltför mycket av alla SD:s gamla försyndelser när det kommer till homohat – som när Björn Söder jämförde homosexualitet med att ha sex med djur – men jag måste nämna hur SD:s ungdomsförbund beskrev homosexuella som en ”alltmer inflytelserik gaylobby” som inte ens bara nöjde sig med att ”plädera allmän acceptans för sina sexuella avvikelser”.

Det var Jimmie Åkesson som var SDU:s ordförande när detta språkbruk användes, och mer än så: han var till och med ansvarig utgivare för tidningen där det trycktes.

Det är alltså inte någon tokstolle eller kille på lokalnivå.

Det är Jimmie Åkesson själv.

Numera försöker partiet under hans ledarskap lite halvhjärtat att framställa sig som inte alltför homofoba.

Låt mig därför räkna upp alla de gånger SD har stöttat hbtq-personers fri- och rättigheter i Sverige fram till förra valet 2018.

Ingen gång.

Noll.

Aldrig.

När Åkesson i en intervju i tidningen QX konfronterades med detta faktum svarade han ointresserat: ”Inte en enda alltså. Där ser man.”

Jag tänker att exakt samma gäller också för dig, Jimmie. Du har inte förändrat dig alls.

Den senaste mandatperioden är Sverigedemokraterna fortsatt det parti som mest konsekvent motsatt sig förbättringar av hbtq-personers livsvillkor i Sverige. Man har röstat nej 17 gånger av 23 möjliga.

När EU för bara nåt år sedan markerade mot Ungerns nya antigay-lagar var SD det enda svenska parti som röstade emot. 

Som så ofta är Sverigedemokraterna alltså konsistenta och konsekventa. Man har varken normaliserats eller anpassat sig.

I Sveriges nationalsång (jag stod som barn alltid upp med handen mot hjärtat när den spelades på tv) sjunger vi i andra versen ”Jag vet att du är och du blir vad du var”.

Jag tänker att exakt samma gäller också för dig, Jimmie.

Du har inte förändrat dig alls.

Det är egentligen därför min förra artikel inte i första hand vände sig till Jimmie Åkesson utan till hans lagkamrater Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. 

Och kanske ännu mer till de som i vanliga fall röstar på Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna men som får ont i magen av hur dessa partier närmat sig det högerauktoritära SD.

Det finns en anledning till att SD är det enda parti som inte är välkommet i Pride-paraden. Man kan inte samtidigt vifta med regnbågsflaggor och samarbeta med SD.

Så enkelt är det.

Jag vet att du är och du blir vad du var.


Jonas Gardell är medarbetare på Expressens kultursida, författare och artist.