Jonas Gardell

Sverige osynliggör övergrepp mot pojkar

Se hela reportaget med Expressen Premium.
Filmregissören Staffan Hildebrand.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Jonas Gardell.
Foto: OLLE SPORRONG

Övergrepp på pojkar inordnas under Sveriges strategi ”Mäns våld mot kvinnor”.
Jonas Gardell önskar att hela samhället äntligen ska ta frågan på allvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Jag är deras ’styvpappa’, en av de vuxna de kan prata med” påstår Staffan Hildebrand när hans relation med tonårspojkar blir ifrågasatt i den nyutkomna boken ”G som i gärningsman” av Sören Karlsson och Deanne Rauscher, och som just nu väcker stor uppmärksamhet. Hildebrand tillägger: ”Jag får massor av kärlek tillbaka!”

Och det stämmer säkert att han fått.

Också de män som anklagar Michael Jackson för att ha våldtagit dem som barn vittnar om hur de faktiskt på något sätt ”älskat” honom.

I en dagboksanteckning från nionde klass skriver jag själv om hur jag låter en gubbe suga av mig för att han efteråt kanske kommer smeka mig över kinden.

Jag var så ensam och så övergiven och så ömhetstörstande, att jag låtsades att det var en sorts kärlek, en sorts relation vi hade.

I många år trodde jag därtill att jag förtjänade det jag fick. Jag hade ju låtit det ske. 

Och detta att ta på sig skulden är något som offren gör.

Också den pojke som bara var 13 år när Staffan Hildebrand första gången begår sexuellt övergrepp på honom: ”I den där åldern man var så tar man också på sig skulden. Att det är ens eget fel.”

En annan av de intervjuade männen berättar hur Hildebrand fick honom att känna sig utvald och speciell, och att han var så i behov av uppmärksamheten att han stannade kvar i flera år.

Han verkar inte ha någon insikt alls om hur i grunden han skadat de här pojkarna.

Som 15-åring blev jag ibland utnyttjad av en rektor på en av våra finare privatskolor. Jag låtsades emellanåt att han var min pojkvän fast allt han gjorde var att våldsamt trycka kuken så långt ner i halsen på mig att jag inte kunde andas.

Mannen var gift och hade småbarn men ägde en övernattningslägenhet dit han tog pojkar och våldförde sig på dem. Jag stötte ihop med honom för några år sedan och vågade faktiskt konfrontera honom.

Han blev arg och snäste åt mig att hans yngste sexpartner varit 12 år och att han ”minsann aldrig gjort nåt med nån som inte ville det”.

De ville det! 

Samma gärningsmannens oskuld ekar också hos Hildebrand. Pojkarna stannar ju kvar hos honom: ”Nejmen om han tyckte väldigt illa om det kunde han ju bara ha åkt hem. Han bodde ju kvar hos mig i flera år… ”.

I dag säger Hildebrand att han ångrar sig, att han gjort fel och att han söker försoning.

Men han verkar inte ha någon insikt alls om hur i grunden han skadat de här pojkarna.

Det är först efter metoo, säger han, som han förstått att de barn han utnyttjat kanske inte mått bra av det, och att man på 80-talet inte pratade om pedofili.

Samma sak påstår Kay Pollak i vars film ”Barnens ö” från 1980 finns en lång scen där den 13-åriga huvudrollsinnehavaren onanerar, med en lång närbild på den hårlöse pojkens erigerade penis.

Filmen, som var en stor publiksuccé och vann Guldbagge för både bästa film och bästa regi klassades 2014 i Australien som barnpornografi, och med den vidgade synen på sexuella övergrepp vi har nu skulle jag tro att Pollak och hans filmteam i dag hade kunnat åtalas för våldtäkt.

Också Pollak menar att man på 70- och 80-talet inget visste. ”I ljuset vad vi vet om pedofili i dag så förstår jag beslutet”, kommenterade Pollak Australiens barnpornografi-klassning och menade att om han gjort filmen i dag skulle han åtminstone klippt bort närbilden.

Man skakar på huvudet och ryser åt dessa jävla gubbar!

Men på ett plan stämmer det faktiskt, skrämmande nog.

Övergrepp på pojkar talades det inte om alls.

Då.

Tvärtom hyllades Pollak för ”Barnens ö” liksom Visconti hyllades för ”Döden i Venedig” och det är först nu som Björn Andrésen får berätta sin historia i dokumentärfilmen om hans liv, ”Världens vackraste pojke” som i höst är aktuell på landets biografer.

De senaste åren är det däremot faktiskt många som försökt uppmärksamma pojkars sexuella utsatthet.

Så när nu Staffans Hildebrands illgärningar nått löpsedlarna, är frågan man också måste ställa sig: hur många gånger ska den här typen av avslöjanden egentligen behöva göras utan att ansvariga myndigheter reagerar på allvar?

När ska vi sluta se alla dessa vittnesmål som enstaka, isolerade, anekdotiska händelser i ett förfärligt förflutet.

Själv har jag på olika sätt uppmärksammat sexuella övergrepp på pojkar i snart 25 år. Bosse Löthén skrev om sina skakande erfarenheter i romanen ”Jag älskar den pojken” redan 2010. Peter Jöback har flera gånger berättat om de våldtäkter han utsatts för som barnskådis, senast i höstens memoarer. Erik Grönberg initierade projektet ”Inte ensam, aldrig glömd” för att stötta barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp. Patrik Sjöberg har uppmärksammat oegentligheter inom idrottsvärlden och så sent som för någon vecka sedan skrev forskaren Jesper Fundberg i en debattartikel i Sydsvenskan att sexuella övergrepp inom idrotten är ”betydligt vanligare bland pojkar och män”. En avhandling av Susanne Johansson visar att drygt 5 procent av de aktiva utsatts.

Tidigare höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg har vittnat om övergrepp.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

När ska vi sluta se alla dessa vittnesmål som enstaka, isolerade, anekdotiska händelser i ett förfärligt förflutet och i stället förstå att sexuella övergrepp på pojkar är vanligt förekommande också i dag, och i synnerhet på homosexuella killar och unga transpersoner, även om just ”G som i gärningsman” handlar om (vad som sägs) huvudsakligen strejta killar.

Övergrepp mot pojkar för också med sig sina helt egna former av skam och tabun.

Pojkarna blir ifrågasatta både i sin maskulinitet och sexualitet. De har ofta svårt att själva erkänna vad som hänt. De vågar varken polisanmäla eller berätta för sina familjer. De tar ofta på sig skulden själva.

En ung kille styr inte heller alltid över sina kroppsliga reaktioner. Också när han är vettskrämd, äcklad eller hotad händer det att han får erektion och till och med ejakulation.

Och då kan vem som helst säga: titta där, du ville, du njöt av det.

Fokus i samhället har i stället legat på flickors utsatthet.

Visste ni till exempel att övergrepp på pojkar inordnas under Sveriges strategi ”Mäns våld mot kvinnor”.

Ja, ni läste rätt. Till och med i Sveriges officiella hantering av övergrepp på pojkar blir pojkarna osynliggjorda. 

Det gör att vi tenderar att missa pojkarna. Det finns en mängd exempel på hur övergrepp mot pojkar bedömts som mindre allvarliga än om det skulle drabba en flicka. Ibland, särskilt om övergreppet begås av en kvinna, skämtas de till och med bort. I andra fall skuldbelägger vuxenvärlden pojken. Vuxenvärlden vet kort sagt inte hur man ska bemöta en våldtagen pojke.

I oktober i år arrangerade emellertid Regnbågsfonden och Childhood i närvaro av drottning Silvia ett rundabordsamtal mellan barnrätts- och hbtq-organisationer, forskare, kyrkosamfund, myndigheter och skola, där fokus för första gången någonsin låg på pojkars och hbtq-barns sexuella utsatthet och övergrepp de utsatts för.

Låt oss hoppas att detta möte var början på att hela samhället äntligen ska ta övergrepp på pojkar på allvar.


Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Han är också grundare av Regnbågsfonden.

https://embed.radioplay.io?id=100699&country_iso=se

Deanne Rauscher som avslöjade Staffan Hildebrands sexövergrepp i boken ”G som i gärningsman” gästar Expressens mediepodd ”Lägg ut”.

Staffan Hildebrand flög 13-årig thailändsk pojke till Sverige.